Susanna Gideonsson: Vi hade det jävligt knapert

Åsa Linderborg möter nya LO-basen

Av: Åsa Linderborg

Publicerad:

▪▪ Det är många man är nyfiken på. Eller har åsikter om. Men vad vet vi egentligen? Alla människor har en historia om hur man formades till den man är.
▪▪ I serien ”Mina första 18 år” träffar Åsa Linderborg aktuella svenskar som berättar om sin barndom och uppväxt.
▪▪ I dag: Susanna Gideonsson, Sveriges mäktigaste kvinna.

Foto: BJÖRN LINDAHL
Susanna Gideonsson är ny ordförande för LO

På Susanna Gideonssons rum i LO-borgen hänger en kraftfull oljemålning av den svenska arbetarrörelsens främsta konstnär, Albin Amelin. Motivet är givet: arbetarklassen är samlad och beslutsam, flankerad av röda fanor. Där hänger ytterligare en tavla, något yngre. Ett tjugotal magra, bleksiktiga arbetare i kostym står under någon banderoll med obegripligt många ord – det är som att se döden i ansiktet. 

På en galge hänger en fuskskinnjacka från Zara.

När vi träffas har Susanna varit LO-ordförande i två veckor. Hon är, skulle man kunna säga, Sveriges mäktigaste kvinna. Hon valdes på en digital kongress som hade parollen ”Trygghet för vanligt folk”. Jag vill veta mer om hennes bakgrund och uppväxt, jag vill prata klass och försöka förstå vad ”vanligt folk” kan tänkas vara. 

Susanna Gideonsson är född 1963 i Umnäs, Västerbotten och flyttade de första åren i livet runt på så många ställen att jag blir alldeles yr av alla ortsnamn. Hennes pappa Sven var ”vattenfallare”, linjemontör, han satte upp stolparna och drog ledningen från dammarna, som skulle leda elen vidare. När man dragit klart elen flyttade man vidare. 

Mamma Gunnel var först hemmafru, sedan blev hon dagbarnvårdare, vilket hon var fram till sin död 1987. Hon var bara 46 år när hon fick cancer i bukspottskörteln. Då var Susanna 23 år. 

–  Det var nog värst för mina två yngre bröder, Martin som då gjorde FN-tjänst och Dan som fortfarande bodde hemma. Jag flyttade hemifrån direkt efter nian. Jag hade börjat jobba och tjänade egna pengar, jag blev stor helt enkelt, inget konstigt alls. Flyttade in på Storgatan i Lycksele, i en hyreslägenhet på tre rum. 

De första minnena är från Tuggensele i Lycksele.  

– När jag var fyra år flyttade vi till det som kallades för baracker, för att de kunde flyttas längs med älven. Jag tror att det var 23 sådana hus, som stod i en cirkel, i anslutning till ett vattenkraftverk. Det var helt suveränt, vi var ett trettiotal ungar under sju år. 

När Susanna började högstadiet byggde föräldrarna ett hus på Norrmalm. Lycksele beskriver hon som en typisk småstad, där man idrottar mycket. 

– Jag simmade. Spelade fotboll och basket, friidrottade. Sommaren mellan sjuan och åttan började jag dela ut morgontidningar, sex dagar i veckan. Jag klev upp 04.20 och cyklade fem kilometer till utdelningssträckan, som jag såg som ett träningspass. Det gjorde jag under hela högstadiet. Sedan dess äter jag dubbelfrukostar. Först gröt, sedan duschar jag. Sedan te, kaffe, två mackor och ett glas juice.

Det låter som att du i tidig ålder lärde dig att hugga i? 

– Det var inget konstigt. 

Susanna är uppvuxen på älgkött, röding och mandelpotatis, det vill säga västerbottnisk husmanskost.  

Hur hade ni det med pengar, när det länge bara fanns en lön i hushållet? 

 Jag upplever inte att vi har haft det dåligt så, men inte bra heller. Som barn tjatar man ju som alla andra. 

Hon berättar hon var tio år när hon fick ta hand om barnbidraget. 

– Det första jag gjorde var att köpa ett par Puss & Kram-jeans för 315 kronor. Det kvittot har jag fortfarande kvar. Det innebar att jag i slutet av kvartalet inte hade fem kronor till inträdet på UG [ungdomsgården] när det var disco. Då lärde jag mig att lägga undan pengar, att hushålla. 

Du gick aldrig gymnasiet, varför inte? 

 Jag visste inte vad jag ville bli. Jag hade bra betyg, mycket bra betyg, när jag gick ur nian, men jag var rädd att jag skulle slösa bort dem på en gymnasieutbildning som jag inte var säker på. Jag sökte in till sjukgymnastutbildningen i Umeå och kom in – då kunde man söka den direkt efter nian – men då hade jag blivit kär på kuppen och då flyttade jag inte. 

Susanna var 16 år när hon började jobba Lycksele snickerifabrik, där hon hade huvudansvar för bredbandsputs. 

– Jag jobbade på det man kallar för specialsidan, man höll på med faner, luckor till kök och hotellinredningar. 

Du måste ju ha varit yngst där, bland en massa karlar? 

– Vi var två tjejer, men jag upplevde aldrig att det var några problem. Vi hade en fantastisk klubbordförande som tog hand om mig. 

Var det inga sexuella trakasserier eller att man lillagummade dig? 

– Det kom sen, i fackliga sammanhang. 

Foto: BJÖRN LINDAHL
”Jag har aldrig gått i nåt första majtåg med mina föräldrar, jag har inte fått det med modersmjölken,” säger Susanna Gideonsson.

Susanna Gideonsson gick sin första fackliga kurs 1982, när hon var 19 år, vilket ligger utanför temat för den här intervjun. Hon måste ha gjort bra ifrån sig, för ett år senare valdes hon till sekreterare och kassör för LO-facken i Lycksele. Hon säger att hon organiserade sig för att få saker och ting gjorda. Då jobbade hon åt kommunen i hemtjänsten. 

– Det var väl samma frågor som det är nu: det handlade om scheman, ordning och reda.  

Mellan arbetet på snickerifabriken och hemtjänsten – snickeriet såldes och fackordföranden norpade åt sig den plats som enligt turordningsreglerna skulle ha gått till Susanna – gick hon arbetslös tills hon fick ett beredskapsjobb hos Skogsvårdsstyrelsen. 

– Jag stamkvistade: man går runt i skogen och tar bort alla kvistar man når med en lång, lång såg, för att få fram kvistrent virke. 

Du måste ha varit jävligt stark i armarna? 

 Jag var vältränad då. 

Du hade fortfarande ingen idé att plugga vidare? 

– Nej, då hade jag börjat hålla på med bilar. Jag köpte min första jänkare när jag var sexton. 

Under tiden på ”Snicken” gick hon en utbildning på Komvux i svetsning. När det är mycket rost måste man ju kunna svetsa, men nu är jag ju gift med en bilmekaniker, så nu skruvar jag inte längre. 

Susannas man Curt arbetar visserligen som affärsutvecklare nu, men han var If Metallare när de träffades, för snart 27 år sedan. För stunden har de fem bilar, ”lite för många”. Jänkaren som Susanna köpte när hon var 16 år, var en Ford Falcon från 1960. 

Det låter ju ascoolt. 

– Nej, de är inte så coola eftersom det är den första kompaktjänkaren som fanns med bara en sexa och en osynkad etta.

Du är ordförande i Europa Handel, kräver inte det att man måste prata engelska? Jag tänker på mig själv, jag har ju också arbetarbakgrund och för sådan som oss är ju ofta språkkunskaper en barriär.

– Ja, tyvärr. Jag är jättedålig på det. Jag har ju inte gått något gymnasium, jag är självlärd, men det handlar ju mycket om självförtroende. Jag kan förstå vad som sägs och jag läser engelska ganska obehindrat, men att prata själv … 

Känner du inte mindervärdeskomplex då? Klasskomplex? 

– Inte klasskomplex, men jag tänker att jag i alla fall är bättre på engelska än de är på svenska. 

 

När jag frågar Susanna om de pratade politik hemma skakar hon på sitt långa, gråbruna hår. Det som en gång var en meter långt, som hon var tvungen att klippa av sig när hon jobbade i skogen för att det inte fick plats i skyddshjälmen. 

– Jag vet faktiskt inte vad de röstade på. Mamma blev fackligt aktiv i Kommunal efter att jag flyttade hemifrån, så hon röstade säkert på sossarna, men jag vet fortfarande inte vad pappa röstar på. 

Du har aldrig frågat? 

– Det har aldrig blivit av, men jag tror inte han är socialdemokrat. De flesta där uppe, då i alla fall, var ju centerpartister. 

 Jag har aldrig gått i nåt första majtåg med mina föräldrar, jag har inte fått det med modersmjölken.

Men det måste ju ändå ha funnits något slags arbetaridentitet i din familj, de var ju ändå kroppsarbetare? 

 Nja, de var ju det eftersom de fixade allt. I den mån de skulle ha nånting gjort så fick man göra det själv. De köpte aldrig en tjänst, så man byggde sina egna hus, man lagade sin egen mat, man sydde sina egna kläder. 

Svaret förbryllar mig lite. Jag tänker att klass är så mycket annat, så mycket mer: lönestruktur, utbildning, hur man använder kroppen, medellivslängd, möjligheten att göra karriär, språkkunskaper, nätverk, ekonomiska resurser, självförtroende, status, kulturkonsumtion …  Makt. Först som sist är klass en fråga om makt, möjligheten att påverka politiken och i slutändan sitt liv. Men det kanske är det här som är definitionen av ”vanligt folk”, man klarar sig själv? Man behöver inte anlita någon annan för att något ska bli gjort?

Men när du började jobba som 16-åring, då måste du ju ändå ha känt att du tillhör arbetarklassen? 

– Det kändes ju i kroppen, vi arbetade utan lyftanordning. Men som barn jämförde jag mig aldrig med någon annan. Jag hade klasskompisar där föräldrarna var lärare och tandläkare, men jag kände inte att jag hade mindervärdeskomplex. Jag var nog mer stolt över att jag klarade mig själv. 

Susanna säger att hon har fått en positiv människosyn hemifrån. Att hon vet att de flesta människor klarar en massa saker, att det är underbart att se hur en medlem kan växa efter att själv ha ringt det där jobbiga samtalet till arbetsgivaren – och klarat det! 

Jag är född 1968 och du 1963, när vi var barn var arbetarklassen självklar. I dag finns en annan syn i offentligheten. Håller du med om det? 

– Ja, i den mån man överhuvudtaget pratar om klass. Det verkar som att man vill sudda ut allt sådant där. 

Varför har det blivit så? 

 Det har jag funderat på jättemycket. De som har hantverksyrken, hela byggsidan etcetera, har kvar sin stolthet. Men arbetare i övrigt, det finns en tendens att man ska komma ifrån de yrkena. Kan man klättra ska man göra det. 

Jag har ju själv skrivit om min klassresa samtidigt som jag blir otroligt trött på hur liberalerna hyllar klassresenärer: Åh vad duktiga de är som har tagit sig därifrån! Susanna Gideonsson ska representera dem som stannar kvar. Av eget val, som hon själv, eller för att det inte har funnits något alternativ. 

Ett samhälle utan arbetarklass dör ju, det skulle märkas på en sekund om arbetarklassen stannade hemma. Hur ser du på klassresegrejen som hyllas så mycket? 

 Inom den fackliga rörelsen och arbetarklassen så finns det ju ett akademikerförakt, och jag kan köpa det, men det finns också ett akademikerförakt som går ut över arbetare som faktiskt har fått möjligheten att studera. Varför är man så förbannad på dem? Är det för att de är ”svikare”? Vi kämpar ju för att alla ska kunna förverkliga sig, att alla ska ha samma möjlighet att plugga och så vidare och då när vi åstadkom det … man ska vara oerhört glad att alla som vill plugga kan göra det. Eller kunde. 

Ja just det: kunde, det har ju faktiskt blivit svårare, den sociala mobiliten minskar. Det sker samtidigt som man i dag nästan måste plugga vidare för att kunna leva ett hyggligt liv, det är ju den stora skillnaden att vara arbetare nu jämfört med förr, marginaler krymper. 

Du har två söner. Vad gör de? 

– De pluggar. Den ene till lärare, den andre till arkitekt och samhällsplanerare. 

Kanske har arkitektstudenten fått det från sin mamma, Susanna har av och till drömt om att bli arkitekt. Hemma pysslade de mycket, Sven och Gunnel tecknade, arbetade med händerna, lagade saker. 

 

Jag funderar över mina barn som är födda in i medelklassen, att det kan vara svårt att förklara för dem vad arbetarklass är, det är något som man måste ha upplevt själv. Känner du igen det? 

– Ja, det är svårt, den generation som växer upp nu vet inte vad klass är, de har inte upplevt det på samma sätt.  

Om man inte kommer därifrån själv. 

– Ja. I många städer är klass utraderat, samtidigt som det finns oerhört mycket klass ute i landet, halvglesbyggdsområdena …

Jag tänker att klass finns överallt, tunnelbanföraren som tog mig hit till LO-borgen tillhör ju LO-kollektivet, Stockholm är trots allt Sveriges största arbetarstad. Men vad i klassfrågan skulle du säga man inte kan förklara för sina barn?

– Dåligt självförtroende. Att inte veta om man för sig rätt, gör rätt. Om man duger. 

Susanna berättade om när hon som barn bodde i Forsdala, ett hyreshusområde. Lite längre bort fanns läkarvillorna. 

– Det var bara fem hus, men för mig var det en värld som var ouppnåelig, där fanns bara de som var ”overkliga”.

När började du umgås med människor som hade en annan bakgrund? Eller umgås du fortfarande bara med LO-kollektivet? 

 Mestadels med LO-kollektivet… Yngsta brorsan har pluggat vidare till lärare, mellanbrorsan var murare men är nu bygglärare, men annars har jag mest vänner från arbetaklassen. 

Hon säger att hon började komma i kontakt med det ”ouppnåeliga folket” när hon jobbade fackligt, men framför allt i politiska sammanhang. 

– Jag minns så väl en finare bjudning i Umeå. Jag var 26 år, och då tänkte jag att det här kan jag inte berätta för mina kompisar, att jag druckit fördrink och ätit varmrätt. Jag skämdes. 

Att du gjort något malligt? 

 Ja, sånt har jag aldrig berättat för dem. Eller som mina resor i jobbet, det berättar jag aldrig när vi umgås. 

Jag kan ju skämmas över att jag är en sådan höginkomsttagare. 

– Samma sak där, det är inget som man pratar om. Sånt andra tycker är märkvärdigt, julbord och bo på hotell, är man trött på och vill bara slippa. Det är klassresa för mig. Arbetare, när de är ute på fackliga studier, för dem är det en stor sak att få bo på hotell och ta en öl eller ett glas vin. Man funderar alltid: Varför dricks det på fackliga kurser? För dem är det en stor sak att få bo på hotell i Sverige – det är lyxigt. Det måste man inse. 

Foto: BJÖRN LINDAHL
”Vi hade det jävligt knapert”, säger Susanna Gideonsson.

Som LO-ordförande tjänar Susanna Gideonsson 104 000 kronor i månaden. Det motsvarar, som min Aftonbladet-kollega Anette Holmqvist konstaterade i en intervju med Susanna tidigare i sommar, tre månadslöner för en industriarbetare. Och fyra månadslöner för ett vårdbiträde eller hemtjänstpersonal.

Hur bibehåller du din klasskänsla när du, liksom jag, är höginkomsttagare? Du företräder arbetarklassen, men samtidigt så lever du ju ett bra liv. Hur gör du för att inte tappa bort dina rötter? 

– Genom umgänge, naturligtvis. Men också min uppväxt. Jag har varit arbetslös, jag minns när första sonen var född, vi hade det jävligt knapert och det var köer till barnomsorgen, och så fick vi återbäring från OK, som gjorde att vi klarade den månaden – så jävla glad man kan bli! Jag tar aldrig för givet att man alltid ska ha pengar. Och vi gör fortfarande allt själv. I helgen rev vi ut ett köksgolv. Att köpa tjänster ­– dit är det jättelångt. Folk undrar: Men varför köper du inte städhjälp när du veckopendlar? Det skulle aldrig falla mig in! Sin egen skit får man allt ta hand om själv. 

Du umgås med arbetarklass, samtidigt som du starkt har profilerat dig mot att sverigedemokraterna ska få inflytande i facket. Har du inte gamla klasskompisar eller ungdomsvänner som har blivit sverigedemokrater? 

– Mm… bekanta, men det är ju jättesvårt, en del vill ju inte erkänna att de har blivit sverigedemokrater. Ibland har jag kommit på efter att ha resonerat med dem i min bekantskapskrets, jag tycker inte att de i grund och botten är sverigedemokrater, jag ser det mer som ett uttryck för att samhället sviker. Man drar ner och drar ner, välfärden är en rättighet, en investering för att skapa jämlikhet, men i dag pratar man bara om välfärden som en utgift. 

 

Men hur gör man då med dem som ju faktiskt är svikna men blivit sverigedemokrater och vill vara fackligt aktiva? 

 Problemet i den frågan, nu måste jag ju ta erfarenhet från Handels eftersom jag kommer därifrån, men står du för alla människors lika värde och rätt, då kan du samtidigt inte stå för … 

Susanna Gideonsson slår ut med armarna i en ordlös gest innan hon riktigt avslutar meningen. Hon fortsätter:

–  …nej… det tycker jag inte, för mig är det för djuplodande skillnader i synsätt. Det funkar inte.

Men vad gör man om Moderaterna går samma väg som SD, för det är de kanske på väg att göra? Får man vara moderat och ha fackliga förtroendeuppdrag? 

– Vi kan ju aldrig registrera hur folk röstar … men kan du vara militant vegan och käka oxfilé varenda helg? Var går gränsen, så att du nästan blir schizofren? Det är ju det som är det svåra för oss i det här. När man pratar med människor… åsikterna [kritiken mot att välfärdssamhället sviker] är ju ursprungligen socialdemokratiska, men nu tänker de att det är de nyanländas fel, att det är den enkla vägen ut att vi inte har råd längre. Och det är ju faktiskt inte så.

Din pappa, vad säger han om att du är LO-ordförande? 

– Han är rädd att jag ska jobba för mycket, så har det alltid varit. 

Det är dags för fotografering. Björn med kameran ber Susanna ställa upp sig i LO-borgens trapphus och Olle Hjortzbergs väggfresk av en barbröstad, blond muskulös arbetare. I dag består arbetarklassen i huvudsak av kvinnor, många har inte svenska som modersmål. Vi skrattar åt det manliga motivet, att Susanna aldrig skulle kunna matcha gestalten bakom henne genom att ta av sig överdelen. Hon får visa sin styrka på andra sätt. 

Foto: BJÖRN LINDAHL
Susanna Gideonsson är, skulle man kunna säga, Sveriges mäktigaste kvinna.
Publicerad:

LÄS VIDARE