Lisa Ekdahl om Södermalm: Mitt hem på jorden

Svenska artisten om Södermalmsandan och pilsnerpang

Uppdaterad 2022-04-19 | Publicerad 2022-04-17

Av alla platser i världen som Lisa Ekdahl, 50, har besökt och bott på, är Södermalm den enda hon kallar hem.

Men nu oroas hon för att den berömda ”söderandan” är i fara.

– Det finns en risk att Södermalm blir en plats för de som har råd, och det är en fruktansvärd utveckling. Det är inte så vi vill ha det, säger hon.

Våren har precis gett upp när Lisa Ekdahl, 50, öppnar dörren till sin studio och sitt hem. Tulpanlökarna är täckta av snö och kullerstenarna har blivit hala av isen. Därför har hon klätt sig i sina påskigaste färger, en lång stickad klänning med pastellränder och gula strumpbyxor.

– Men jag älskar våren och ljuset. Det är som om allting blir enklare, jag blir så pigg.

När lägenheten under Lisas hem blev till salu passade hon på att köpa den och göra om till en studio. ”Han som bodde där hade stått ut med alla våra ljud och buller som min familj gör, jag var orolig att nästa kanske inte skulle vara lika tålmodig.”

Trots att hon är uppvuxen i ett kollektiv i Mariefred så är Södermalm som hennes barndomshem. Här bodde hennes mormor och morfar och när hon fyllde 18 och började jobba som jazzsångerska var valet enkelt. Södermalms löfte om kultur och musik gjorde att hon fastnade där, och hon blev som hon själv beskriver det: en ”citykatt”.

– Man drogs ju hit som en magnet. Det säger sig själv, om det är massor av människor som älskar musik och kultur vill man ju vara där själv, om man vill skapa musik eller kultur. Det är i luften hela tiden här.

Mariatorget på Södermalm i Stockholm.

”En vänlighet försvinner”

Om en konstnär hade fått uppdraget att porträttera en typisk Södermalms-innergård ur sitt minne hade den troligen ritat det som finns utanför fönstret. De gula väggarna sträcker sig upp i skyn och håller myllret från gatorna borta.

I 22 år har hon bott på samma adress, och stämningen är fortfarande samma. På Södermalm hälsar man utan att man känner varandra, en närhet och ömsesidig respekt. Men ”Södermalmsandan” är i fara, menar Lisa Ekdahl.

– De som har vuxit upp här och sprungit mellan gårdarna kan inte bo kvar när det är dags att flytta hemifrån, för att det är så dyrt. Det tycker jag är fel.

Än så länge tycker hon Söderandan finns kvar – men någonting har ändrats.

– Det måste ha en effekt på sikt. När vissa grupper av människor känner sig utträngda, då blir det någon vänlighet som försvinner.

”Det måste finnas platser där man slipper konsumera på Södermalm.”

Lösningen? Billiga hyresrätter, menar Lisa. För att alla ska ha råd att bo på Södermalm, men också för att verksamheter för alla typer av människor skulle finnas kvar.

– När jag går med min mamma på Götgatan undrar hon vart alla pilsnerpang är. Det är sant, vart ska alla alkoholister få sin pytt-i-panna?

Tog Rikard Wolffs fackla

En annan sak som skulle kunna förbättra Södermalmsandan är att se till att viktiga kulturplatser bevaras, så som teatrar och konsertplatser.

– Jag blir upprörd när jag tänker på hur saker får bomma igen. En sak som är säker är att när en kulturbyggnad blivit till ett köpcentrum kommer det aldrig återgå till att bli en teater igen.

Men så väcks hennes leende till liv igen när hon tänker på den där varma sommarkvällen i Vita Bergsparken 2018.

– När man spelar på parkteatern är det gratis för folk! Den kvällen var hela Södermalm var ute på gatorna, det var folk överallt. Lite på grund av mig, men mest för att det var en så underbar kväll.

För Lisa Ekdahl var kvällen extra speciell eftersom Rikard Wolff var bokad till samma spelning året innan, men fick ställa in. Han dog någon månad senare.

– Han är en av mina bästa vänner och det var så fint att få ta facklan från honom. Jag försöker vara mer som Rikard, att göra sådana saker som har ett symboliskt minne för en själv. Och det här var en helt fantastisk kväll för mig - i och med att jag alltid bott här.

”Är man på turné får man inte bestämma namn på hunden”. ”Lusen” blev en del av familjen någon månad innan pandemin brast ut. Namnet bestämdes av Lisas dotter, när Lisa och hennes partner, både i musiken och i livet, Mathias Blomdahl, 49, var ute på vägarna.

Helt i Södermalms grepp

Det har gått mer än 30 år sedan Lisa Ekdahl slog igenom över en natt. Hon har lyckats behålla sin ömtålighet inför musiken och skapandeprocessen, vilket gör att det fortfarande känns roligt.

– Det känns som en större bedrift att hålla sig kvar som artist än att slå igenom. Det är enorm bedrift i sig, och det är ju tack vare att folk lyssnar. Det är det som är magin.

Musiken har tagit henne till världens alla hörn, men trots det är det Södermalm som känns som hemma.

– När jag rullar in i taxin på Södermalm, då känner jag alltid: Södermalm, mitt hem på jorden. Jag brukar säga det högt till och med. Och ibland när jag hoppar in i taxin säger jag: Kör hem till Söder!

Hornsgatan på Södermalm i Stockholm.

Vad är det sämsta med Södermalm då?

– Det finns en sägning som är: Om du vill veta vem som kontrollerar dig, tänk på vem du inte får kritisera. Den är stark, och nu känner jag att jag inte kan kritisera Södermalm.

Så Södermalm kontrollerar dig?

– Jag antar det då! Jag är väl helt i Södermalms grepp, det måste vara så.