Mamman om sorgen efter mördade Adriana, 12: Jag dog den dagen
”Inga fler föräldrar ska förlora sina barn”
Uppdaterad 2021-02-15 | Publicerad 2021-02-14
BOTKYRKA. För ett halvår sedan stannade tiden för Susanne.
Då sköts hennes dotter Adriana, 12, till döds på en rastplats i Norsborg.
Nu berättar hon om deras sista samtal, en sorg utan slut och hur hon vill att dotterns död ska leda till ett slut på gängvåldet.
– Adriana var som en ros som precis höll på att slå ut, men hon fick aldrig göra det.
Sommaren 2020 går mot sitt slut. Susanne, hennes man och de två yngsta barnen är på en utlandssemester. Susannes äldsta dotter Adriana njuter av sommarlovets sista dagar hemma i Botkyrka. Hon bor hos sin pappa och umgås med sina vänner.
– Jag pratade med Adriana i telefon samma dag. Jag skojade och sa till henne ”nästa gång så kommer jag att släpa med dig på resan”. För det var så tomt utan henne. Jag saknade henne. Hon skrattade, berättar Susanne.
Det kommer att bli den sista gången hon pratar med sin dotter. Det sista sms:et hon får är ett hjärta. Några timmar senare, tidigt på morgonen, ringer polisen.
”Den dagen dog även jag”
Adriana har träffats av en kula i en drive-by på en rastplats i Norsborg. Den var inte menad för henne. Men Adriana är död.
– Den dagen dog även jag. Jag vet inte hur ett liv ser ut utan henne, säger Susanne.
– Jag ser på naturen att tiden rör sig, att löven ändrar färg. Men den gör inte det för mig, berättar Susanne.
Adriana har varit borta i drygt ett halvår nu. Familjen har flyttat från Alby till ett område i södra Botkyrka. Det gick inte att vara kvar.
– Från min säng kunde jag se in i Adrianas rum. Hon hade dörren på glänt och det lyste alltid en lampa. Nu var den släckt.
”Jag brukade ta råd av henne”
Susanne sitter i vardagsrummet i sitt nya hem. I fönstret står två foton av henne som liten. På kylskåpet hänger en teckning som lillasyster ritat, den föreställer henne och storasystern.
– Hon var glad och modig och älskade att dansa och sjunga. Och hon var familjekär och otroligt klok. Jag brukade ta råd från henne, berättar Susanne.
Hon har packat upp dotterns saker ur flyttlådan. Det är bara skräp man ställer i källaren, förklarar hon.
Varken flytten eller de sex månaderna har gjort saknaden lättare att leva med. För att somna om kvällarna måste Susanne ha tv:n på för att trycka bort jobbiga tankar. Varje morgon börjar sorgen om, lika stark som dagen innan.
Sorgen är där hela tiden.
– Mitt barn hade ingen sjukdom, mitt barn blev mördat. Ingenting var fel men ändå gick jag ifrån att ena dagen duka bordet för tre barn, pussa tre pannor godnatt varje natt till att knappt kunna ligga i en mörkt rum utan att få panik.
Hon har fått höra att hon verkar så lugn och stark. Men det är chocken som gör att hon håller sig flytande, och chocken som hjälpte henne att begrava sitt barn.
– Många tror att chocken är när man får dödsbeskedet. Men det är bara den första. Det går inte att urskilja när man kommer ur en chock och in i en annan. Samtidigt pyser sorgen ut, i små doser för att kroppen ska kunna hantera det.
Hon tycker att familjen lämnats ensamma i sorgen. Att sörja själv och samtidigt kunna hjälpa Adrianas småsyskon, sex och fyra år, att förstå att deras syster inte finns mer är svårt.
– Jag har inte erbjudits någon hjälp från samhället. De enda som ringer mig varje vecka är polisen.
Oskyldigt offer i gängkriget
Adriana var på fel plats vid fel tillfälle. Hon blev ytterligare ett oskyldigt offer i de gängkriminellas krig. En del har varit dömande och undrat vad en 12-åring gjorde där sent på natten.
– Adriana var nyfiken och valde att gå ut. Hon brukade fråga om hon fick gå dit och äta på McDonalds, men jag lät henne inte göra det för jag var rädd att hon kunde bli påkörd. Jag var rädd om henne och beskyddande hela tiden, säger Susanne.
Men att ifrågasätta att hon var ute istället för att uppröras över att kriminella rör sig ute med automatvapen känns absurt.
– När det blir människors första fråga så säger det tydligt att hela samhället tycker att vi ska anpassa oss efter de kriminella. De styr oss.
Polisens mordutredning pågår och enligt uppgifter till Aftonbladet har man flera misstänkta för mordet på Adriana. En 22-årig man ska ha pekats ut som en av de som sköt och misstänks för mord. En man ska vara är misstänkt för medhjälp till mord och ytterligare en misstänks för grovt skyddande av brottsling.
Men ingen har åtalats ännu.
Vad skulle du säga till de skyldiga om du kunde?
– Miljoner saker. Men jag har en fråga: Genom stoltheten ni bär på som genomsyras av en falsk hederskultur, där ni värderar materiella ting mer än liv, så blev mitt barn ett offer. Genom skjutningen hävdade ni er position i er fantasivärld. Var det värt det? Fick ni den respekt ni suktade efter? Förtjänar ni den?
Fler måste våga vittna
Även om Susanne vill att de skyldiga hittas och döms är det ännu viktigare att skjutningarna får ett slut. Att Adrianas död kan leda till det hon kallar för Adrianalagarna – förändringar i lagen som knäcker gängkriminaliteten. Att fler vågar vittna mot gängen genom att göra det möjligt att vittna anonymt. Och att det blir svårare för gängen att rekrytera barn.
– Det spelar egentligen ingen roll att de skyldiga åker fast. Det ger mig inte Adriana tillbaka. Om det är något som ska komma ur det här så är det att lagar förändras och att inte fler anhöriga eller föräldrar drabbas av det här.
På så sätt kan Adriana få uppfylla sin dröm om att bli politiker.
– Hon var här på jorden för att skaka om. Hennes liv ska inte ha varit för ingenting.
Snart blir Susanne färdig med sin sjuksköterskeutbildning. Studierna är ett sätt att distrahera sig från sorgen, att försöka springa ifrån den.
Viljan att hjälpa andra som har det svårt har blivit starkare av det som hänt.
– Jag hoppas att jag kan få hjälpa andra föräldrar som förlorat sina barn.
Hon lever för att vara en bra mamma för Adrianas lillebror och hennes lillasyster. Att krama om dem är det som hjälper mest när saknaden efter Adriana gör för ont.
– Adriana skulle fylla 13 år. Hon var som en ros som precis höll på att slå ut, men hon fick aldrig göra det. Jag sörjer inte det vi hade, jag sörjer allt det vi skulle ha haft och allt hon går miste om.
