Erbjudandet: Döda rånaren – och gå fri

Eric Tagesson

Clark Olofsson skriver om Norrmalmstorgsdramat i ny bok Polisen: Har aldrig hänt

Idag sitter ”Clark” på Kumlas säkerhetsavdelning, dömd för grovt narkotikabrott.

I fängelset har han skrivit en bok.

Där han hävdar att polisen erbjöd honom immunitet – om han dödade rånaren Jan Olsson.

Så sent som i april i år skrev Norrköpings Tidningar en artikel med rubriken ”Clark Olofsson bodde i Birkekärr”.

Den korta artikeln handlar, precis som rubriken avslöjar, om att  Clark Olofsson en gång i tiden bodde hos sin farbror i byn Birkekärr utanför Valdemarsvik: ”Men då hade Clark Olofsson inte debuterat på brottets bana, som den tioåring han var.”

Artikeln säger någonting om Clark Olofssons ”storhet”, om den aura av kändisskap som omgett honom i decennier.

Clark Olofsson kom från ett alkoholisthem i Trollhättan, och redan i unga år var han en, vad som i dag skulle beskrivas som, värsting. En småkriminell som hängde i gäng och tyckte sig stå över lagen.

När han 18 år gammal döms till tre års fängelse för att ha misshandlat två poliser har han redan åkt in och ut på flera ungdomsvårdsanstalter.

Clark blir dock inte långvarig på Tidaholmsanstalten, där han avtjänar sitt straff. Redan efter någon månad lyckas han rymma - för första gången.

”Fick jag inte en chans att bli en god medborgare i frihet, skulle jag se till att bli en jävligt dålig medborgare på rymmen - som också är en slags frihet, en frihet utan ansvar”, skriver han i boken.

Boken är, i delar, riktiga rövarhistorier. Det är berättelser om hur han och hans kompisar inne på en av de otaliga anstalterna hade mutat sig till en nyckel till grindarna och smet ut om nätterna för äventyr med sprit, vackra kvinnor, och stöld- och rånräder. Brott han aldrig skulle kunna dömas för - anstalten gav ju honom alibi.

Det är hjältemodiga berättelser om hur han lurar poliser, övermannar slagskämpar och förför alla kvinnor som kommer i hans väg.

”Jag var ett äkta barn av 60-talets Peace and Free love”, skriver han.

Det är också en ”reseberättelse”, en historia om Clark Olofssons tid i Libanons huvudstad Beirut, om smuggelresor, fastighetsaffärer och flärdfullt leverne.

Men mest handlar det, naturligtvis, om Norrmalmstorgs­dramat. De där sensommardagarna 1973 då ett misslyckat bankrån blev ett sex dygn långt gisslandrama.

”Skojet på Norrmalmstorg” kallar Clark Olofsson det i ett brev till Aftonbladet.

Klockan 10.03 den 23 augusti klev en maskerad rånare in på Kreditbanken på Norrmalmstorg i centrala Stockholm.

I händerna höll han ett automat­vapen och på engelska beordrade han bankkunderna och personalen att lägga sig på golvet. Han avlossade en salva i taket.

En banktjänsteman hade dock lyckats larma och snart kom två poliser med dragna vapen in i banken. Rånaren, som skulle visa sig vara Jan Olsson, en ung man som tidigare suttit på Kalmarfängelset tillsammans med Clark Olofsson, öppnade eld och träffade den ena polismannen i handen.

Bankrånaren tvingade in tre bankanställda kvinnor, Kristin Enmark, 23, Birgitta Lundblad, 31, och Elisabeth Oldgren, 21, i bankens kassavalv. En fjärde bankanställd, 24-årige Sven Säfström hade gömt sig inne i banken och när han upptäcktes tog rånaren också honom som gisslan.

Kontakt mellan rånaren och polisen etablerades.

Han ställde krav: tre miljoner kronor, en fulltankad flyktbil, skottsäkra västar och två pistoler. Dessutom: Clark Olofsson skulle släppas ut från fängelset i Norrköping där han satt, och föras till banken.

Rånaren fick tillstånd att ringa till Clark, efter beslut av justitieminister Lennart Geijer.

- Do you want to come to my party in Stockholm, sa rånaren.

- Yes, of course, svarade Olofsson.

Clark Olofsson fördes med polis­eskort till Stockholm där han fick träffa högt uppsatta polischefer.

”Om du blir insläppt i banken och blev tvungen att rädda flickorna i gisslan och att du då skulle­ råka hugga till honom med kniv så illa att han dog, eller råkade skjuta honom för att rädda gisslan, då förstår du väl att samhället inte skulle tillåta dig att fortsätta sitta i fängelse”, sa en av polischeferna, enligt Olofsson.

När Clark inte nappar får han ett nytt erbjudande, skriver han:

”Om vi släpper ner dig till rånaren i banken, och du ser till att tjejerna i gisslan inte blir skadade, så lovar vi att du får en sex veckors permission på egen hand, och du kan få råna en bank och ta dig utomlands om du vill.”

Clark Olofsson släpps ner i bankvalvet.

Ingemar Krusell var en av de poliser som jobbade under hela Norrmalmstorgsdramat, och var efter upplösningen förhörsledare för Clark Olofsson.

Det var hans närmaste chef som, enligt Clark Olofsson, skulle­ ha erbjudit honom fri lejd, eller möjligheten att råna en bank.

- Det där har aldrig hänt, säger Ingemar Krusell, i dag pensionär.

- Det enda som stämmer är att Clark fick ett erbjudande om sex veckors permission om han fick ut gisslan oskadd. Men att han skulle skada Olsson, något sådant var det verkligen inte tal om.

Ingemar Krusell, som lärde känna Clark under månader av förhör, säger att Clark Olofsson har ”en tendens att bre på lite”.

- Han vill väl göra boken mer intressant, kan jag tänka mig.

Norrmalmstorgsdramat blir en riksangelägenhet, och snart också en världsnyhet.

Clark beskriver i boken hur de sammanlagt sex personerna i valvet kom närmare varandra för varje dag, hur polisen blev deras gemensamma fiende.

När polisen vägrar låta de unga kvinnorna i valvet ringa hem ordnar Clark en telefon i valvet, och låter dem ringa, mot polisens vilja.

”Alla tre var tacksamma mot mig för att jag ordnat det som polisen inte ville att de skulle få göra.”

På eftermiddagen under gisslandramats andra dag ringer telefonen på statsminister Olof Palmes tjänsterum. Det är en av kvinnorna i gisslan som ringer.

- Jag är faktiskt väldigt besviken på dig Palme. Jag har varit socialdemokrat hela mitt liv, och nu tycker jag du sitter och schackrar med våra liv. Jag är inte det minsta rädd för dem, inte det minsta desperat. Kan ni inte låta oss åka i väg, med Clark och rånaren.

”Stockholmssyndromet” var fött.

Förhandlingarna går trögt. Rånaren, Jan Olsson, viker inte från sina krav.

Polisen levererar mat till banken, försök att storma misslyckas.

Norrmalmstorg är belägrat - av poliser, krypskyttar och journalister.

Dag fyra hörs ett skorrande ljud i valvet. Polisen har, från våningen ovanför börjat borra ett decimeterstort hål ner till valvet.

Tanken är att släppa ner gas för att söva rånaren, Clark och gisslan. Men Jan Olsson svarar med att hänga upp snaror som han lägger runt gisslans halsar - om de sövs kommer de att strypas till döds.

Genom hålet skickar polisen ner en kamera - och tar en bild som bekräftar att Jan Olssons hot är verkligt.

Dag sex ger Jan Olsson upp med orden ”Vi ger oss - ge fan i gasen” och ett av Sveriges mest kända kriminaldraman når sitt slut.

Clark beskriver hur han och Kristin Enmark innan de skiljdes åt i valvet sa till varandra: ”Vi ses sen”.

Olofsson återfördes till fängelset i Norrköping, och under en permission sökte han upp Kristin - och de inledde en relation.

”Vi bestämde ingenting - utom att vi skulle träffas senare någon gång. Vilket vi gjorde. Många gånger, många år framåt.”

Clark Olofsson dömdes i tingsrätten till fem och ett halvt års fängelse för inblandning i rånet och gisslantagningen, men friades helt av hovrätten.

I boken berättar han dock hur han, under belägringen av Kreditbanken, stoppade ner runt en halv miljon kronor i tre kuvert, adresserade dem till sina kompisar och lade dem i bankens fack för utgående post - ett knep som enligt Olofsson gick hem.

För det har han aldrig blivit straffad.

- Varenda grej i boken har hänt, skriver han i ett brev till Aftonbladet.

- Är det något jag är skyldig till så är det att jag tagit bort en massa grejer som förbanne mig lät otroliga så här i efterhand. Så kan det gå…

Exakt om två år, den 17 september 2017 kan Clark Olofsson friges igen.

Annons: Här kan du köpa Clark Olofssons bok