Barn är perfekta dårar
Att titta på SVT:s Våra barns hemliga liv är som att köpa en ny Audi för sexhundratusen och sedan se en svindyr reklam på teve med just den bilen.
”Åh, min bil, den är verkligen läcker alltså, jag gjorde helt rätt val.”
Detta är exakt vad som händer med mig när jag ser fyra- till sexåringar springa runt och bete sig på en förskola i Stockholm på bästa sändningstid. Programmet är ett kvitto på att jag gjorde rätt som skaffade barn.
Barn är underbara varelser, små perfekta dårar som vet allting om världen innan de har varit i den. Alla barn är roliga, alla. Alla femåringar har intressanta åsikter och kommentarer, sedan växer de upp och tycker att det sjukaste som finns är folk som klipper gräset för tidigt på helgerna. Det hela är mycket tragiskt.
Jag är glad att programmet har väckt debatt; det är inte helt oproblematiskt att vi får ta del av små barns privatliv. Men jag kan inte uppbåda den upprördhet som krävs för att dela vatten. Jag tycker att de som kritiserar programmet har lika mycket rätt som de som producerar det. Som jag sitter här och ser på programmet och skriver texten så kommer mitt eget barns hemliga liv springandes över parketten. Ljudet av läggningsfötter som kommer ta lång tid att stilla sig under täcket.
För arton år sedan, när första barnet kom upp för sjunde gången; gode Gud jag ångrar lite grann att jag blev förälder.
Nu, när femte barnet kommer upp för åttiofjärde gången; tack älskade barn för att du kom till oss, i vardagsrummet och i livet, fast vi är gamla som skabbigt skrutt och kanske bara borde haft tre barn.
I Våra barns hemliga liv har barnen nu fått sockervadd i mitten av en labyrint av dominobrickor. Barnen kliver in, trots att de inte får, och allting ramlar ihop.
Sexåriga Siri vill ställa i ordning brickorna men får inget gehör. Då förvandlas hon till alla mammor i alla hallar när hon i sin överklädda uppenbarelse av glitterkjol och tyll vrålar ut sin frustration. ”VET NI INTE ATT NI MÅSTE SAMARBETA. TILLSAMMANS.”
Hon rusar över golvet till andra sidan av rummet, slår händerna i väggen och skriker ”DET HÄR ÄR INGET SKÄMT”. Sen kommer hon på sig själv, lägger skamsna händer över munnen och undrar ”Vad sa jag egentligen?”
På Siris vis är det bara charmigt, när jag gör exakt samma sak så borde jag veta bättre.
Men jag vill inte.
Jag vill regrediera. Jag vill veta sämre.
Jag vill vara stjärna i SVT:s nästa stora produktion. Våra vuxnas hemliga liv. Två psykologer som sitter och betraktar mig, förklarar för tittarna varför jag bryter ihop, att det är mitt sätt att hantera världen jag inte förstår.
Jag tror inte på barns hemliga liv, jag tror inte på barn, jag tror på människor som är födda felfria. Sen tvingas de bli vuxna, klä av sig glitterkjolarna, tygla sina sina känslor, dämpa sig och skärpa till sig.
Vilket fruktansvärt slöseri.