Radioprofilen Patricia Tudor-Sandahl, 80: ”Vi håller döden i från oss”
Publicerad 2020-12-09
Livet kan glimra även när man är gammal.
I sin nya bok reflekterar författaren och psykoterapeuten Patricia Tudor-Sandahl, 80, över hur man under den sista delen av livet kan känna sig mer levande.
– När saker går en ur händerna ser man mer hur viktigt livet är, säger hon.
I den nyutkomna boken "Mer levande med åren" (Libris förlag) samlar författaren och psykoterapeuten Patricia Tudor-Sandahl, 80, sina tankar om åldrandet.
– Jag hade absolut ingen tanke på att skriva en bok om åldrandet. Men så småningom väcktes tanken att detta kanske är något jag vill dela med mig av, säger hon.
Hon befinner sig med maken Christer, 73, i parets hus i Vitemölla utanför Kivik på Österlen i Skåne, bara ett stenkast från havet.
– Här är så vackert, jag får väldigt mycket kraft av att vara vid havet, säger hon.
Där bor de halva året. Andra halvan bor de i sin lägenhet i Stockholm.
Döden som genomgående tema
Det är en finstämd och tankeväckande bok som Patricia Tudor-Sandahl skrivit, där hon tittar tillbaka på sitt liv och hur hennes livsval har sett ut.
– De frågor jag tar upp är existentiella, som gäller för hela livet.
Hon är född och uppvuxen i England och kom till Sverige som 24-åring för att studera. Här blev hon kvar, träffade sin make och har två döttrar.
Hon är även författare till 21 böcker och är en uppskattad föreläsare. Lyssnarna är bekanta med hennes röst i Sveriges Radios "Tankar för dagen", där hon medverkat sedan 20 år.
Och den 30 december blir hon Vintervärd i P1, då hon ska prata om åldrandets glädje och kval.
En ganska fullspäckad kalender, med andra ord, för en kvinna på 80.
– Det förvånar mig varje gång jag blir ombedd att göra någonting, säger hon.
Ett genomgående tema i hennes nya bok är döden. Att allt tar slut.
Men i själva verket är det en bok om livet, där det ofrånkomliga slutet hela tiden bildar en relief till allt som är levande.
Känner sig mer levande i dag
I boken skriver hon: "Att omfamna döden kan hjälpa oss att omfamna livet. Döden är faktiskt livsviktig".
Menar du att döden måste vara en referenspunkt för att vi ska kunna omfamna livet?
– Nej, det tycker jag verkligen inte, säger Patricia Tudor-Sandahl.
– Men om man tar ett liv som man håller på att se tillbaka på, som jag gör i den här boken, så är den referenspunkten väldigt nödvändig . . .döden, övergången. . . , säger hon.
– Men det är inte lika med ett grubblande över döden, utan att ta till sig att livet har ett slut.
”Det är en serie förluster hela tiden”
Själv tycker författaren att hon kommit att känna sig mer levande med åren.
– Jag har blivit mer verklig. När man vidgar sina gränser så tror jag man kommer ännu närmare livet, inklusive döden. Och då, paradoxalt nog, blir man mer levande, säger hon.
– En sak som är väldigt vanlig hos äldre människor är att när kroppen börjar förfalla - och det gör den ju i accelererande hastighet - så är det vanligt att själen väcks till liv. Det är en sorts andlig dimension.
Vad är positivt med att åldras och vad är negativt, tycker du?
– Det finns något positivt, det tycker jag absolut, inte minst det här att vara friare, att våga vara sig själv, att säga som det är. Man har liksom ingenting att förlora egentligen.
Självklart finns även sådant som inte känns lika roligt med att bli gammal.
– Det negativa är att det är en serie förluster hela tiden, som man kanske inte vill se. Att man förlorar sin kraft, många av oss förlorar sin status. Och vad slutmålet är? Ja det är döden, säger hon och skrattar.
Hon upplevde stor skillnad mellan att vara 60 och att vara 70. Och att sedan bli 80.
– Jag tycker att kroppens förfall är tråkigt, det var jag inte förberedd på, inte riktigt.
Är det svårt att acceptera det fysiska åldrandet?
– Nej, det tycker jag egentligen inte, men det retar mig.
Äldre personer räknas inte längre riktigt som en tillgång i dagens samhälle, menar hon.
Varför har det blivit så, tror du?
– Jag tror att vi gärna inbillar oss att vi har kontroll. Vi håller döden i från oss, säger hon.
– Våra skruttiga kroppar påminner oss om någonting som vi är väldigt rädda för tror jag - och det är beroende. Vi som går omkring och är gamla är en liten påminnelse om förgängligheten.
Gick in i en depression som 70-åring
Under en period drabbades författaren och hennes familj av flera brutala händelser, som kom att påverka henne starkt.
– Det var en rad händelser i livet. Jag fick glaukom eller grön starr. Min dotter fick cancer, min man fick cancer. Vi hade flyttat till Lund vilket visade sig vara ett stort misstag.
Inget blev som ni hade tänkt er?
– Nej, men så är livet. Det var brutala år, som du säger.
Alla tragedier blev övermäktiga och 71 år gammal gick hon in i en depression.
– Jag låg inte under täcket i 18 månader, men jag åt antidepressiva medel och det var väldigt bra för mig.
Patricia var - trots depressionen - inte overksam.
– Nej, märkligt nog gav jag ut en bok som heter "Ett givande liv" någon gång i den vevan.
Rösten säger att hon är värdelös
Patricia Tudor-Sandahl har återkommande kämpat med depressioner och berättar i boken att hon saknar "den i inre trygghet, som ger styrka och skydd när livet ställer till det för oss".
– Hela mitt liv har jag haft en tendens att bli deprimerad. Men det har jag levt med och klarat av. Men det här var extremt, det var bara för mycket.
Är denna brist på inre trygghet kopplad till din uppväxt?
– Ja det är den, absolut. Jag hade en ung pappa som blev fullständigt förstörd efter fem år på ett krigsfartyg och det är fortfarande något som jag gör upp med. Jag levde i en våldsam familj. Det är en stor sorg i livet.
Hennes självförtroende är gott. Det är självkänslan som brister.
– Det är den här andra dimensionen, med självaktning. Det är en röst på natten som säger att jag inte är värd någonting om jag inte presterar. Den rösten finns kvar hos mig.
Förundran.
Ett ord som klingar av magi och som hela tiden återkommer i boken.
Kan leda till blindhet
Patricia Tudor-Sandahl betonar hur viktigt det är för livskänslan att vi aldrig slutar känna oss förundrade inför livet, eftersom förundran får oss att känna oss levande.
Tappade du din förundran när du blev deprimerad?
– Det var en bra fråga, jaa, kanske det, allting blir så nollställt. Jag tappade min glöd och min entusiasm.
Kom den känslan tillbaka?
– Ja - till min förvåning och glädje.
Samtidigt slutade mycket av det som hände bra. Hennes dotter tillfrisknade, hennes man tillfrisknade. Och flyttlasset gick så småningom tillbaka till Stockholm.
Det enda som inte blivit bättre är synen. På ena öga ser hon numera väldigt lite. Ögonsjukdomen kan leda till blindhet.
– Det är tufft, det är det, men man lär sig leva med det. Lite distans måste man ha hela tiden, lite humor.
När hon tillfrågas om vad hon själv förundras över numera funderar hon en stund.
– Kanske att jag fortfarande känner livslust, jag känner livslust ganska ofta. Jag känner mig väldigt mycket som en del av en stor skapelse.
”Man kan börja i det lilla”
Patricia Tudor-Sandahl är troende - en tro som hon återfick sent i livet efter en längre tid som ateist.
– Jag tror på det som är större än vi någonsin kan ana. Det finns många vägar till Gud, jag går vägen på mitt sätt.
Hur ska de som slutat förundras kunna återfå denna förmåga, tror du?
– Jaaa. . . jag önskar att jag hade något jätteduktigt att säga, det har jag inte.
– Men jag tror, att man kanske måste börja i det lilla, att känna tacksamhet i det lilla som finns omkring en.
I boken ger hon dock ganska handfasta råd för att hjälpa själen att "kvickna till".
Som att ge sig hän till musik, konst, eller dans, föra uppriktiga samtal, vara ute i naturen, delta i andakter.
– Det låter ju väldigt duktigt. Har jag skrivit det? säger hon och brister ut i skratt.
”Väldigt värdefullt i vår relation”
Själv började hon helt oväntat och av en tillfällighet att dansa tango 75 år gammal tillsammans med sin make.
Det kom att bli en omvälvande upplevelse för dem båda. Dansen fick henne att öva upp en känslighet inför sin danspartner och hon fick en ökad medvetenhet om sitt beroende av den andre.
– Det har varit väldigt värdefullt i vår relation. Det var häftigt och jag vet att min man tycker det också.
Det Patricia fruktar mest nu som 80-åring är att döden ska skilja henne och maken från varandra.
– Jag älskar den man jag varit gift med i 40 år och blotta tanken på att vara utan honom är gräslig och blotta tanken på att han ska behöva vara utan mig är gräslig, säger hon.
Finns det något nytt att upptäcka i livet vid 80+ som kan överraska, tror du?
– I hope so! Det utgår jag ifrån. Men jag har ingen föreställning om vad det kan vara. Själv känner jag mig väldigt nyfiken, säger Patricia Tudor-Sandahl.
