”Jag har hämtat 250 kroppar”

Publicerad 2014-12-18

MONROVIA. Vi kommer till Liberias huvudstad innan solen har gått upp.

Tre timmar senare ser vi den första döda kroppen hämtas av ”begravningslaget”.

Nej, det är inte över.

Ebola härjar fortfarande i västra Afrika.

Aftonbladets Eric Tagesson och Niclas Hammarström.

Klockan är halv nio på morgonen när Röda Korsets ”burial team” samlas i centrala Monrovia. Ett tiotal fyrhjulsdrivna bilar på en dammig innergård. I varje turlag tre-fyra unga män, och en teamledare.

Thomas Freeman, 25, har jobbat i begravningsteamen sedan i mars.

– Jag har hämtat 250 kroppar sedan jag började, säger han.

– Jag är en ”dead-body-carrier”.

Han säger att han aldrig är rädd, trots riskerna att smittas av ebola, men sorgsen ibland.

– Man ser alla familjemedlemmar till de döda när vi hämtar kropparna, hur ledsna de är. Då tänker jag att det kunde varit min familj.

Sex minuter över nio kommer samtalet till teamledaren Friday.

En kropp, ett misstänkt fall av ebola, ska hämtas i ett slumområde, Crab Hole, i utkanten av Monrovia.

Vi följer med karavanen med fyra SUV:ar på gropiga vägar, en halvtimmes bildfärd från den dammiga innergården. Men vägarna går inte ända fram till den dödes hus. De sista fyrahundra metrarna går vi och begravningsteamet mellan hus och skjul av korrugerad plåt, vi hälsar på barn som leker och vinkar.

Barnen känner igen begravningsteamen. Barnen vet varför de är där. Men de blir inte ledsna. Inte längre.

När vi kommer fram till huset där den döda kroppen finns, möts vi av den avlidne fembarnspappans familj. De har alla samlats för att dela sin sorg. Hans barn, hustru, systrar, bröder och andra släktingar.

Teamledare Friday går fram till den avlidnes hustru.

– We just came for the body.

Klockan har hunnit bli 9.38.

En av de äldre kvinnorna vaggar fram och tillbaka på sin pall utanför huset där den döde mannen ligger. I handen har hon ett radband och en bok – ”Prayers and hymns”.

Friday förklarar att alla som varit i kontakt med den avlidne ska testas för ebola, det är rutin för att förhindra att dödssmittan sprids vidare.

Sedan några veckor bränns inte längre alla kroppar de hämtar. I stället begravs de vid en ”säker begravning” minst sju fot ner i marken – om de anhöriga vill.

En av anledningarna till att man inte längre bränner kropparna är att det strider mot de liberiska traditionerna.

Därför dolde anhöriga till de avlidna sina döda för att istället begrava dem traditionsenligt. Det innebar en stor smittorisk.

Friday förklarar för familjen – som fattar beslutet att låta teamet begrava den döde på en begravningsplats.

Den gamla kvinnan brister ut i sång, och de andra, både kvinnorna och männen, i familjen stämmer in. 

Begravningsteamet klär sakta på sig sin skyddsutrustning utanför huset. Stövlar, handskar, en heltäckande dräkt, andningsskydd, ett par handskar till och sist skyddsglasögon.

De hjälps åt att tejpa fast handskarna runt varandras handleder.

Männen i begravningsteamet samlas i en ring, håller varandra i händerna och ber en bön.

Sedan går de in till den döde.

Klockan är sjutton minuter över tio.

– Han mådde bra i söndags, förklarar hans dotter för oss. Sedan fick han feber och frossa. Han var okontaktbar. Jag vet inte om det var ebola. Jag vet inte.

De fem männen i skyddsutrustning rör sig försiktigt i huset. Samtidigt kommer tårarna hos de anhöriga. Deras älskade ska föras bort.

Dottern skriker ut sin sorg när träkistan som familjen förberett ställs på marken utanför dörren.

Begravningslaget kommer ut igen. Denna gång har de en vit säck mellan sig. De bär säcken till kistan och sänker försiktigt ned den. I säcken ligger en död fembarnspappa.

Ett trälock läggs på kistan och med en träpåk slår en av de unga männen ner lockets spikar. Det hamrande ljudet överöstas av hysteriskt gråt.

Genom byn bär de fyra männen i skyddsutrustning träkistan. Den är tung och flera gånger tvingas de stanna i den tryckande hettan. Varje gång kommer en så kallade sprayare efter och sprayar marken där de satt ned kistan med klorinlösning.

Kistan lyfts upp på ett flak, redo för transport till gravplatsen.

Omsorgsfullt klär begravningsteamet av sig sina skyddskläder, lager för lager. Kläderna läggs i sopsäckar, och sprayaren sprutar klorinlösning på teamets händer och fötter.

Sedan kör karavanen.

Begravningsplatsen ligger bara fem kilometer bort. Men att köra dit tar tid. Vägarna är dåliga.

När vi kommer fram är graven redan förberedd. Men begravningsteamet vägrar begrava den döde. Graven är inte djup nog. Den är fem fot – och ska vara minst sju.

Rendall Marshall är 21 år gammal. Det blir han som hoppar ner i graven, som redan går honom till axlarna. Med en spade börjar han gräva.

Efter drygt en halvtimme är graven djup nog. Blöt av svett klättrar Rendall Marshall ur graven.

– Det är mitt jobb, säger han.

– Jag är dödgrävare. Det är inte roligt, men det är ett jobb.

Begravningsteamet bär fram kistan till gropen, och med hjälp av två rep sänker de sakta ned den. Sedan klär de av sig de skyddskläder de tagit på sig inför begravningen – och kastar ner dem i graven.

Några anhöriga ber en bön. En man kastar ner en handfull jord.

– Av jord är du kommen – jord skall du åter varda.

Sedan tar Rendall Marshall spaden och börjar fylla igen hålet han just grävt.

Klockan är 11.42.

Följ ämnen i artikeln