Antonio var fast i fyra timmar i jättebranden i Grenfell Tower
72 av hans grannar dog i London-tragedin
Publicerad 2018-06-14
LONDON. Antonio, 57, väntade i över fyra timmar på att räddas – medan Grenfell Tower brann upp.
Tragedin i London för ett år sedan dödade 72 av hans grannar.
– Jag hatar det faktum att dessa människor inte är med oss, säger han.
Antonio Roncolato, 57, vaknade inte av att Grenfell Tower stod i lågor. Klockan var 01.40 på morgonen den 14 juni 2017 och italienaren sov djupt i lägenheten på tionde våningen där han bott i 27 år. Det var sonen Chris som kom hem från jobbet och räddade honom.
– Han ringde mig och sa att byggnaden brann och att jag skulle ta mig ut så snabbt jag kunde, säger Antonio till Aftonbladet.
– Först frågade jag honom vad han pratade om men sedan skickade han mig en bild från mobilen där jag kunde se att tornet verkligen brann.
Näst siste som evakuerades
Antonio var rädd att falla eller fastna någonstans på vägen ner. Via sonens telefon fick han besked från en brandman att de skulle komma till lägenhet 72 och hämta honom. Det tog fyra timmar innan han som näst siste person kunde evakueras ur det brinnande huset.
– Jag var givetvis väldigt nervös, men jag tvekade aldrig på att någon skulle komma och hjälpa mig. Jag kände mig instängd i en bur, som ett djur, och försökte beräkna vad jag borde göra och inte göra, säger han.
– Jag insåg att om jag skulle göra ett misstag så skulle det vara det sista jag gjorde i mitt liv.
Lägenhetens fönster hade bytts ut ett år tidigare, men röken vällde ändå in och Antonio tätade dem med blöta handdukar. Klockan 06.30 – omkring sex timmar efter att elden utbrutit i ett kök på fjärde våningen – kom två brandmän och ledde honom ut.
– Jag tänkte att det var något stort, allvarligt och fruktansvärt som hände, men jag hade fokuserat på mitt eget liv. När jag kom ut och såg alla människor och polis, och allt brinnande material som konstant föll ner – det var otroligt.
”Hatar att de inte är med oss”
Snart insåg Antonio Roncolato att grannar i olika åldrar, som han lärt känna och sett växa upp, var döda.
Ett år senare räknas dödssiffran till 72 personer, inklusive ett dödfött spädbarn vars gravida mamma flytt lågorna, och 74-årige Pily Burton som dog på sjukhus den 29 januari i år till följd av skador från branden.
– Jag var totalt chockad, upprörd, sårad och förbannad. På systemet, på hur det gått till. Hur var det möjligt att något som detta hände? Jag kände många av barnen och deras mammor och pappor, som man möter på de allmänna ytorna – i hissen, på väg till tornet. Barn som sparkar boll eller håller upp dörren för dig – jag kan fortfarande inte tänka på detta med likgiltighet. Det är väldigt emotionellt. Jag hatar det faktum att dessa människor inte är med oss, säger Antonio.
Hela livet upp och ner
Han står i vit skjorta och keps i solen utanför sitt gamla hem. Det blev sju månader på hotell innan han kunde flytta in i ett temporärt boende på High Street Kensington. Han träffar ofta de andra överlevande grannarna och har fått se hur svårt det varit för många av dem att starta ett nytt liv efter branden.
– Det har varit en chockerande upplevelse för folket i huset och de som bor runtomkring, för de har sett elden. Jag hade tur för jag var inne i byggnaden och visste att det brann, men jag såg bara lite av själva elden. Men många har sett detta brinna och ryka i två dagar och är traumatiserade.
Jag hatar det faktum att dessa människor inte är med oss.
Antonio missade två dagar på jobbet som servitör och bartender på ett Kensingtonhotell och såg det som ett sätt att gå vidare från tragedin.
Men hans liv förändrades den där junimorgonen för ett år sedan.
– Jag förlorade alla mina tillhörigheter. Allt förutom några bilder och saker är borta. Min sons och mitt liv har vänts upp och ner. Man måste börja om på nytt, ordna med försäkring, fixa körkort, pass, dokument, bankpapper, kläder och allt sådant som är borta – samtidigt som du tar hand om grannarna, letar nytt boende och jobbar.
– Det är en lång process men jag försöker hela tiden att vara tålmodig och tänka att jag haft mer tur än många andra. De kanske bara bott en eller två våningar över mig och därför är de inte här längre.