Det är det vackraste och sorgligaste med Sverige

Ronnie Sandahl

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Publicerad 2015-04-14

En ankomsthall, men ingen väntar på vår ankomst.

Som tusen gånger förr: Det är tomt utanför Arlandas ­tulldörrar. Inga blombuketter, inga välkomstplakat. Bara några polska ungdomar och deras handbagage, utspridda på stengolvet utanför flygplatsens stängda grillkiosk. En av dem ­spelar technomusik ur sprängda mobilhögtalare. Annars tyst och tomt.

Några timmar tidigare har jag gått runt i Vilnius med min kompis Roger.

I många år har han delat sin tid mellan naprapatjobbet i Stockholm och kärleken i Litauen. Jag frågade honom om den mest av­görande skillnaden mellan länderna.

Han nämnde just flygplatsen. Hur någon av hans litauiska vänner alltid erbjuder sig att hämta honom där. Fastän det inte behövs. Fastän han ständigt reser mellan länderna.

”Hur ofta hämtar vi svenskar upp ­någon på Arlanda?” frågade han ­retoriskt.

Jag ser mig omkring i ankomst­hallen. Det ser ut som ett Lars ­Tunbjörk-fotografi. Den nyligen bortgångne mästerfotografen som alltid lyckades fånga det svenska vemodet.

Motiv man sett tusentals gånger ­tidigare, fast plötsligt med en annan blick. Skarpare, mer skoningslös.

Småstadens pizzerior, köpladornas parkeringsplatser, kontorsland­skapens sladdtrassel.

Det ödsligt komiska, den av­väpnande blicken på det allra ­svenskaste: den blixtbelysta grå­zonen mellan ensamhet och individualism.

I Lars Tunbjörks bilder är det ingen jävel som hämtar vid flygplatsen.

Kanske har Roger rätt. Kanske är det skillnaden mellan Sverige och ­Litauen. Kanske är det rentav skillnaden mellan Sverige och resten av världen.

På samma gång det allra vackraste och allra sorgligaste med vårt land: oberoendet och ensamheten.

I boken ”Är svensken människa?” driver Lars Trägårdh och Henrik Berggren tesen att vår ensamhet är resultatet av en frigörelse. Vi byggde ett folkhem som skulle frigöra oss från de mänskliga relationernas godtycke; en anonym statsapparat skulle hjälpa alla. Svensken skulle därmed inte vara beroende av sin familj, sina vänner, sitt nätverk.

I all enkelhet innebär det att gamla Gunnel inte ska behöva oroa sig över att ligga sina barn till last när hon ­inte längre minns hur man kokar morgonäggen. Precis som att vet­giriga Viktoria ska kunna läsa till smådjursveterinär även om hennes föräldrar inte sparat så mycket som en krona.

Därav svenskarnas unikt höga ­tilltro till välfärdsstaten, därav ­reduceringen av familjens ­betydelse.

Vi har blivit fria från ­varandra.

Men oberoende kan också gränsa till ensamhet, förnuft kan övergå i fantasilöshet. För det här landet kan också vara som ett blixtbelyst ­fotografi av Lars Tunbjörk. Som en ankomsthall där ingen väntar på din ­ankomst.

Lars Tunbjörk

Stilbildande svensk fotograf som avled i förra veckan, 59 år gammal. Fick sitt stora genombrott med fotoboken ”Landet utom sig”. Så här skrev Göran Greider i sin minnesartikel i söndagens Aftonbladet: ”Han fångade det historiska ögonblick då marknadsliberalismen tog ifrån en massa människor deras land och ibland deras värdighet så att de tycktes stå där ertappade och ledsna, kanske med en inplastad falukorv till extrapris i händerna.”

Lars Tunbjörks fotoböcker finns på de flesta svenska stadsbibliotek.