Sluta skämmas över den olästa bokhögen
Har du märkt att alla tjejer på stranden är på sidan åtta i sin bok? En kompis frågar, jodå, jag har sett. Jag ser bokhögarna på Instagram med, dyra soffbord dignar av oöppnade ex och jag hör att det är poppis att köpa in antikvariatens restlådor när man ska sälja en bostad. Inte för att läsa, såklart, utan som sofistikerad inredningsdetalj.
Den dansante L-ledaren Johan Pehrson är en av de som poserar med “den starka kulturen” för att ge några finpoäng till den annars plågsamt störtsköne villapappan. Särskilt fransk kultur, har det sagts, och i en intervju med Aftonbladet får han därför frågan om vem han föredrar, Proust eller Houellebecq? Pehrson svarar, kryptiskt, att han inte är så inläst på om huruvida han läst dem i skolan. Många kände att de behövde påpeka att Michel Houellebecq inte kommit ut på svenska förrän Pehrson var över trettio, redan ledamot i den svenska riksdagen.
Partiledare Pehrson har ingen aning om vem Frankrikes kändaste författare är och han läser inte någonting alls utan pistol mot tinningen. När han får en bok i julklapp nickar han intresserat men knappt Da Vinci-koden tog han sig igenom. Han kan ha hört snuttar av barnens Harry Potter-ljudbok (om han har döttrar) och nog sett en saltstänkt Mankell-filmatisering på tv, någon gång har han plockat upp en Nesser-pocket i en sommarstuga där mottagningen varit dålig, men där tar det slut. Hur vet jag det? För att så fungerar svenskarna, sådan är vår tid.
Det är inget konstigt. När jag läste tusentals sidor i veckan var när jag busspendlade och hade håltimmar, de åren där man annars behöver förlita sig på några bara geografiskt närstående jämnåriga för att bli underhållen. Jag var lika dålig på att tvinga mig att göra något tråkigt som Johan Pehrson och alla andra, det var bara det att böckerna då var det roligaste jag visste. Det var strax innan iPhonen kom.
Nu är konkurrensen hårdare, och klyftan mellan det självutnämnt skitviktiga i litteraturen och det vardagligt verkliga utanför den är större än någonsin. Ändå fortsätter böcker göras, pumpas ut, digitaliseringen har gjort tryckandet billigt. “Många dras till författarrollen”, förklarade en ledamot i Svenska Akademien det för mig. Att ha skrivit en bok är viktigare än vad den innehåller, eller huruvida den blir läst av någon. Hela bokvärlden vet om det, att det är tantporren och morden och någon enstaka kändisbiografi som bär förlagen. Resten av ryggarna förblir oftast oknäckta.
“Men att ge ut en bok kan ju ge andra saker”, berättade en förläggare för mig när jag ändå ville skriva. Annat än att faktiskt läsas alltså, menade han. Det är ett karriärsteg! “För det är ju fint att vara författare.” Att min bok faktiskt skulle konsumeras utan tvång, pratas om utan att vara en skoluppgift, var det ingen som trodde då. För alla är vana vid att bokkören sjunger för de redan frälsta, skriver för de som läser och inte för de andra. De gnäller över att behöva slita folk från smarta poddar och skitroliga gruppchattar, men få författare tar upp kampen om människors uppmärksamhet på riktigt.
Tråkigt nog för Johan Pehrson, är Michel Houellebecq ett av undantagen. Houellebecqs böcker hanterar lyckopiller och fetma, porr och främlingsfientlighet, hjärndöda förvaltningsjobb och bensinuppror, samma verklighet som de folkliga grillkillarna lever i. Han skriver om moral men utan moralism, han berättar om demokratins nedgång genom en avsugning. Han är för relevant för att bli gillad på svenska kultursidor, har ett meme-kompatibelt sätt att röra sin lilla grå kropp och har influerat massor av coola unga européer att börja gå i kyrkan. Filmen med Gerard Depardieu, där de spelar sig själva och super och tjuvröker på ett dyrt, franskt spa, är jätterolig. Dessutom har hans böcker, och temana i dem, sammanfallit med – eller förutspått, enligt fansen – några av Europas viktigaste händelser de senaste åren.
Skäms inte över dina halvutlästa, småtrista romaner på nattduksbordet. Skäms över att inte ha läst Houellebecq.