Oron släppte i ett huj när sprutan kördes in i armen
LA CIOTAT. Klockan var 14.50. Trummor och trumpeter!
En läkare, madame Magdalé Teissier, i vit rock och gymnastikskor, höjde sprutan med Moderna covid-19-vaccin och körde in den i min nakna vänster överarm.
En tiondels sekund. Simsalabim! Gamle Heimerson var vaccinerad. Jag sa: ”Tack. Vive la republique.” Jag menade det. Frankrike har en hygglig och generös inställning till sina ”invandrare.”
Läkaren sa: ”Efter sticket kan det bli rött och ni kan få en svullnad. Och, monsieur, kanske också en aning feber.”
Jag sa: ”Det är det värt.”
Ja, verkligen. Det är en enorm lättnad att ha fått första sprutan. Det är som att kränga av sig en ryggsäck full av gatsten. Först nu förstår jag hur pressande det långa året sedan februari i fjol har varit. Det är inte de stängda krogarna som tärt på mitt humör. Inte utegångsförbudet klockan 18. Inte den obligatoriska ansiktsmasken.
Det är oron, som alltid, dag och natt, finns i kroppen, över att veta att smittas du, 85-åriga gamla fetknopp – och vars enda motion är att klockan 3 på natten stiga ur sängen för att gå och kissa – så är det kört.
Jag hade härdat ut ett år, sett galenskapen hos Trump och veligheten i svenska regioner, sett scenförändringar och hört trosvissa men felaktiga profetior.
Men oron släppte i ett huj, när jag fick sprutan i den kombinerade idrottshallen och teatern i den här lilla staden och fiskeläget på franska Rivieran några mil öster om Marseille.
La Ciotat är en ort som hittills varit känd för 1) att det var här som år 1895 bröderna Lumière spelade in världens första filmscen: ett tåg som kör in på järnvägsstationen, och 2) för att nere i hamnen låg Främlingslegionens rekryteringskontor.
Mottagandet i den tillfälliga vaccinationscentralen var präglat av lättnad, det var varmt, vänligt och grundligt. Vi gnuggade in händerna i sprit. Frivilliga Röda-korsare slussade oss 75-plussare (med masken på) genom byråkratins papperskontroll med sjukintyg och sjukförsäkring (allt är gratis) fram till den aktiva vårdpersonalen som tog kroppstemperaturen och mätte blodtryck.
Kort väntan (i fransk sjukvård tolereras inte ordet kö). Vi hade alla på mejl fått veta exakt klockslag för vår tur. Det moderna, upplysta Frankrike – fast med konserverad vidskeplighet – hade i fjol höstas varit skeptiskt till vaccineringarna: 50 procent hade sagt, ”vi vill ingen spruta ha”. Det blev annat ljud i skällan, när allmänheten erfor, att det rådde brist på vaccin. Då plötsligt ville a l l a ha.
Det blev fem minuters läkarförhör om vilka mediciner jag tar (bara 91 piller i veckan) och vilka allergier jag lider av. Jag hade av en allergiläkare fått klartecken på, att den knockout som hasselnötter tilldelar mig inte hindrade mig från att få vaccin.
Vips var det över. Jag kände mig odödlig. Jag frestades att åka till Främlingslegionen och skriva på ett femårskontrakt.
Men en vakt vid utgången högg mig och sa, att jag inte släpptes ut utan att först ha tagit 15 minuters vila – ”bäst så i fall att…”
Jag började tala med min fångvakt, en hygglig karl i 40-årsåldern med en buspojkes glimt i ögonen.
”Frivilligt Röda-kors-jobb, va?”, sa jag.
”Oui, monsieur, jag har tid till sånt, när jag nu i covidtider är arbetslös. Jag kan inte utöva mitt vanliga jobb.”
”Och vad är det för jobb?”
”Jag är magiker. Trollkarl.”
”Naturligtvis”, sa jag. ”Det är därför jag just varit med om ett mirakel.”