Vinden vände och blåste förbi de nyjoggade millenniemännen

Koranbränning blev det och under aktionen sjöng Rasmus Paludan ”Fattig bonddräng” från Emil i Lönneberga av skäl som i alla fall inte jag känner till.

Jag vet inte hur jag hade tagit mig igenom januari om inte den politiska satiren varit så bra. Detta säger jag med all respekt för er som tagit del av Recep Erdogans krav på att få pilla i svensk grundlag och fortfarande känner ”honom borde vi vara i en militärallians med!”.
Att den SD-nära rabulisten Chang Frick betalade för tillståndet då Rasmus Paludan brände en koran framför turkiska ambassaden i Stockholm häromveckan är klart. Men i en plötslig iver att två sina händer från ansvar offentliggjorde Frick sin chattkorrespondens med Rasmus Paludan inför aktionen och det stod omedelbart klart att vi har att göra med Skandinaviens två slappaste provokatörer. I Whatsapp-gruppen med namnet ”Lördagskaos” spånar Frick och Paludan om vad de ska hitta på för att störa Erdogan.

Paludan:

”Har någon en megafon? Och behöver en koran också.”
Frick:

”Jag vet inte var man får tag i en koran… megafon kan jag kanske få tag i.”

 

You had one job, killar! Jag kan inte låta bli att fundera på fortsättningen i chattgruppen ”Lördagskaos”. Rasmus Paludan säger att han eventuellt behöver eld också. Chang Frick svarar att han kanske känner nån som känner nån som har en tändare?

Nåväl. Koranbränning blev det och under aktionen sjöng Rasmus Paludan ”Fattig bonddräng” från Emil i Lönneberga av skäl som i alla fall inte jag känner till. Nu är det här är inga typer som kryddar sin yttrandefrihetsaktivism med genomtänkta citat av typ Voltaire. Det här är killar som gör ”killräckligt”. Killar som vill göra kaos. Humle och Dumle med Sveriges utrikespolitiska öde i händerna. Det är deras tid nu. Och här har vi kanske det paradigmskifte som regeringen så gärna pratar om den här vintern.
Ulf Kristersson såg riktigt less ut när han tog till orda på presskonferensen i tisdags. Hans anförande om att det är ”allvar på riktigt” utmynnade i en sorts vädjan till befolkningen att snälla inte stresstesta svensk yttrandefrihet mer just nu. Mest riktade han sig förstås till Sverigedemokraterna, som på slutet dessutom börjat vackla i sitt Nato-stöd. Men att vända sig direkt till sitt stödparti skulle inte se så bra ut för statsministern. Han vill vara den vuxne i rummet, den som höjer sig lite över käbbel i orostider.

 

Och det är lätt att förstå Ulf Kristerssons frustration. Som han har bidat sin tid. Med en framåtlutad och välskräddad hållning är det här hans chans. Men någon gång för några år sedan vände vinden och blåste förbi de nyjoggade millenniemännen. Barack Obama ersattes av Donald Trump. I Storbritannien tog en slagfärdig patologisk lögnare med håret åt alla håll makten och lovade att genomföra brexit men vägrade länge erkänna ett utomäktenskapligt barn. När Moderaterna till sist fick makten med ett nödrop i höstas blev det tack vare ett bullrigt rövargäng på ytterhögerkanten.

 

För det är ju så här: Samtiden vill inte veta av slicka Handelstyper med bra BMI och goda kunskaper i Excel. Fråga gärna Emmanuel Macron, som denna vinter slåss för sin politiska överlevnad mot fransk folklig vrede. Fråga för all del före detta statssekreterare PM Nilsson. Tror ni att en sverigedemokratisk tjänsteman hade lämnat posten för tjuvfiske och slirande på sanningen? Samtiden vill ha hafsiga populister med trivselkilon och ett oängsligt förhållande till fakta. Give em hell och lördagskaos.

Vi befinner oss mitt uppe i den högerradikale slarverns epok och åt det kan Ulf Kristersson göra mycket lite.