Fuskaren blev påkommen och vi avslöjades
När Terje skrevs ut från psyket stämde en kommunanställd träff på en diskret parkbänk i Mullsjö. Att synas publikt med fuskaren var otänkbart.
Naturfotografen blev ombedd att flytta. Han hade gjort sitt. Utställningen i centrum blev ändå nerhängd under sjukhusvistelsen.
På telefon berättar Terje Hellesö vad som föranledde rådet, om ankomsten till min västgötska hemby 2009. Orten var konservativ och religiös, den hade sin innebandy och sin pingstkyrka och sin kebabsås, men den långhåriga norrmannen såg något annat.
Mullsjö hade sina vattendrag och sina barrträd.
Sina lodjur.
Han hade varit yrkesverksam och undervisat i decennier. Snart gav hans kompositioner, på samma gång drömska och knivskarpa, priset som årets naturfotograf. Han grundade en fotoklubb i Mullsjö och fyllde bloggen med skildringar av traktens djurliv innan han förverkligade nästa grandiosa idé.
Uppåt 100 000 besökare kom årligen till fotofestivalen i franska Arles, så varför inte till Mullsjö?
De lokala kyrkorna och politikerna stöttade initiativet. Terje bokade kända kollegor, ordnade en halvmiljon i sponsorpengar, engagerade hotellen, planerade föreläsningar och beviljades EU-stöd för att säkra fortlevnaden de tre första åren.
Namnet var av den svulstiga sorten.
Mullsjö International Photo Festival.
Terje var beundrad. En karaktär som det spanns historier kring, vissa uppenbart falska, som den om planerna på en helikopterplatta på taket till den gamla banken som gjorts om till galleri.
Till urpremiären 2011 anlände branschkändisar till trakten. National Geographics bildredaktör bedömde foton från eleverna på Gunnarsboskolan. Besökarna var få men Terje hoppades på tillströmning de kommande åren.
Så avslöjades han. Lodjuren och mårdhundarna på bloggen var inklippta från en digital bildbank, ett djur bar vinterpäls på sommaren.
Få vet hur tillrättalagda naturfoton är. Du betalar för ett gömsle intill ett ditlagt djurlik som ska locka björn. En mus placeras så att ugglan dyker i rätt vinkel. I en tveksam bransch gick norrmannen ändå för långt. Han flydde till skogs, hämtades, kördes till psykakuten och stängdes ute från sin egen festival. Online svirrade hatet också mot de äkta bilderna, en ekorre påstods vara uppstoppad.
Rigor Mortis-korre, skrev någon. Åk tillbaka till Norge din sjuka jävel, en annan.
Utan sin general krympte festivalen kostymen, döpte om sig till något svenskt och avvecklades stilla. Ortens nymornade intresse avtog och Terje tappade sina inkomster.
Hans öde drabbar mig inte bara för att jag är uppvuxen i Mullsjö, utan för att det påminner om vår banala önskan att göra världen begriplig och befolkad av hjältar och skurkar. Skogsmullen började som det första men degraderades till det andra, fast både epiteten var överdrivna.
Sanningen är att Terje gjorde något strålande. Terje gjorde något hyfsat. Terje gjorde något uselt. Men de tre versionerna fick inte plats jämsides så vi valde den smaskigaste.
Vi pratar i en timme. Han retar mig för min slätpolerade dialekt. Det märkvärdiga är att han bor kvar i en ort jag lämnat, att han i nio år har fotat trots att vi inte velat titta. När pandemin släppt greppet planeras en utställning i Göteborg, den första efter allt.
Jag grunnar över om han är eller var föraktad, när det i så fall förändrades och varför. Svaret är motsägelsefullt och svidande.
Terje blev påkommen men det var vi som avslöjades.