Mejla

Johanna Frändén

Klimatförnekarna har fått ny vind i seglen

Publicerad:
Uppdaterad:
Tove Lifvendahl, politisk chefredaktör på Svenska Dagbladet.
Foto: Tomas Oneborg/SvD
Tove Lifvendahl, politisk chefredaktör på Svenska Dagbladet.

Hur mår egentligen planeten i coronavirusets tidevarv? De abrupta stopp i produktion och utsläpp som följt på pandemin tolkas av vissa klimatoptimister som goda nyheter: Se där, en insikt om en humanitär kris var vad som behövdes för att vi skulle gå från tanke till handling.

Det är ett förrädiskt resonemang. Rent intellektuellt kan de flesta ta till sig siffrorna som visar att den renare luften över Wuhan-provinsen och Lombardiet i Italien kommer att rädda och förlänga fler liv än coronapandemin tar. När man tittar ut över det sargade landskap av konkurser, massarbetslöshet och depression som lär följa på krisen spelar sådant mindre roll.

Det här är det inbyggda problemet med dagens ekonomiska system: Kraven på oupphörlig produktivitet leder oss rakt in i en ekologisk katastrof, som vi fram till nu i huvudsak har delokaliserat. Främst till fattigare delar av världen och framtida generationer. Men också välmående länder drabbas redan nu av gigantiska skogsbränder och stigande havsnivåer. I New York har borgmästare Bill de Blasio tagit fram ett paket på tio miljarder dollar för att konstruera skydd mot kommande stormar och flodvågor. I hela USA räknar man på minst 400 miljarder dollar för att bygga vallar mot kuststäderna. Det är nästan lika mycket som det amerikanska motorvägsnätverket kostat att bygga upp över decennier omräknat i dagens värde.

I tider av kris och undantagstillstånd behöver man ibland sin verklighetsflykt, så jag vänder mig till Svenska Dagbladets ledarsida. Det är mitt enda riktiga guilty pleasure i den inhemska klimatdebatten. I en text från helgen som gick beklagar Tove Lifvendahl vårens uteblivna resor till nära och fjärran destinationer och menar att ”coronautbrottet har tveklöst givit oss möjlighet att se konsekvenserna av den ’drastiska nedstängning av flygandet’ som många har efterlyst i skolstrejker och Facebookforum”. Här hade det förstås gått att lägga till att också en närmast enhällig forskarkår är överens om att flygandet måste minska rejält. Men orka.

Att någon förr eller senare skulle profitera på det dödliga coronaviruset och peka ut dess förödande konsekvenser som klimatrörelsens målbild är inte jätteförvånande. SvD publicerar sedan tidigare Sveriges bästa klimatbevakning på nyhetsplats och landets intellektuellt slappaste analys av frågan på ledarsidan.
Men är det för mycket begärt att också en skribent som lever i total klimatförnekelse i alla fall låtsas känna till begrepp som ”grön omställning” och miljövänliga alternativ till kolkraft? Hot om massmigration och osäker livsmedelsförsörjning när ekosystemen rubbas? Ekonomiska kostnader och oöverskådligt mänskligt lidande i spåren av den globala uppvärmningen? Tydligen.

Lifvendahl avslutar: ”Ingen önskade en pandemi. Men det gav oss möjlighet att pröva livet utan konsumtion och flygande. Det är ett sämre liv, ur alla tänkbara aspekter. Låt oss hoppas att vi snart kan återgå till det bättre samhället.”

Jag scrollar vidare och tänker att så här kan väl ändå inte en opinionstext avslutas: Pandemier är dåliga och ekonomin tar stryk så alltså har vi inte råd att rädda planeten.

De geopolitiska tendenserna under coronakrisen är illavarslande för klimatet. Instinkten att stänga gränser och pausa allt internationellt samarbete har gett oss en praktiskt bild av hur dåligt rustad världen är att hantera planetära kriser. Att klimattoppmötet Cop26 i Glasgow i höst tvingats ställas in är dåliga nyheter för mänskligheten.

Den illa förtäckta skadeglädjen hos klimatförnekarna och business as usual-typerna är inte särskilt snygg, men den visar pedagogiskt på hur deras globala självmordssekt just har fått ny vind i seglen.

Av: Johanna Frändén

Publicerad: