Tänk på de underbara människorna omkring dig
Under några av livets svåraste stunder har jag fått uppleva det som vi tänker på alltför sällan: vilka bra människor vi har omkring oss.
Det slår mig när jag hör ett reportage i Sveriges radios eftermiddagssjok Studio ett. Reportern Karin Wirenhed följer den före detta covidpatienten Mats Pettersson till rehab på Mälarsjukhuset i Eskilstuna.
Där låg han 52 dygn i respirator, 42 av dem sövd. Tre gånger kom anhöriga för att ta farväl. Så nära döden var han.
Nu, tre år senare, följer reportern med när han återvänder till sjukhuset för att tacka. Det blir ett känslosamt möte med undersköterskan Johanna Lejdström och läkaren Malin Jonés Thorén.
När vi talar om sjukvården och covid talar vi ofta om hur personalen var överansträngd och hur många saker som inte fungerade. Men det som träder fram är Lejdströms och Jonés Thoréns engagemang. Hur mycket de satsade, inte bara av sin yrkesskicklighet och tid utan också sina känslor.
En av dem säger:
– Vi undrar alltid, hur gick det för den och den. Undrar hur det går hemma.
När Mats Pettersson skrevs ut gjorde de ett diplom till honom:
”Fortsätt kämpa. Det är de starkaste som får de svåraste utmaningarna. Du är vår hjälte, en riktig krigare.”
Diplomet har han på väggen i gymmet som han byggt hemma. Det hjälper honom när han tappar sugen, han kämpar fortfarande, har bara 50 procents lungkapacitet.
När inslaget tonar ut fortsätter jag att tänka på sjukvårdspersonalen. Vilka förunderliga människor. Att orka engagera sig så när de har fullt upp från det de kommer till jobbet till dess de går hem.
Och jag tänker på mina egna möten med vården. När vi förlorade ett älskat barn och en läkare och sköterska på psykvården gav av sin lediga tid för att komma till begravningen och stödja oss. När den här texten publiceras är det åtta år och fem dagar sedan Viggo dog och jag tänker på honom varje dag och jag tänker ofta på dem som hjälpte oss, och hur tacksam jag är och att de gjorde något för oss som jag aldrig kan återgälda.
Och jag tänker på när jag låg på hjärtakuten i Karlskrona i januari 2008 och min fru Pia flög ner från Stockholm. Hon kom till sjukhuset på kvällen och visste inte vart hon skulle gå och en läkare på hemgång såg henne och visade vägen, följde henne genom långa korridorer ända fram. Först när Pia säkert kommit dit hon skulle lämnade han henne.
Jag vet att patienter ofta blir gråtmilt tacksamma över den vård de fått. Vackert så.
Men det finns en annan erfarenhet i detta. Det rika samhällets humanism. I reportage från fattiga länder, från flyktingläger, krig och eländiga platser framställs människor ofta som ädla, rena.
De som kämpar under fruktansvärda umbäranden är naturligtvis värda all respekt. Men fattigdom adlar inte. Fattigdom skapar ofta korruption och kriminalitet och alltför ofta den fattiges strid mot den fattige.
Det är trygghet som adlar. Vetskapen om att jag kan skänka dig min tid, jag kan ge dig känslor och omtanke för jag har ett hem att gå till, jag har mat, de mina löper ingen fara.
Mitt liv och ditt består av så mycket mer än kampen för den egna existensen. Därför har vi tid för varandra.
När jag stänger av radion är jag nästan utmattad, och lyckligt tacksam. Över att det finns så underbara människor runt oss i våra svartaste stunder.