Håkan Juholt reste sig på nytt – det inger hopp om livet

”Juholt föll, förnedrades och reste sig igen. Det inger hopp om livet”, skriver Åsa Linderborg.

Jag minns den där eftermiddagen i mars 2011, när Håkan Juholt valdes till Socialdemokraternas nionde partiledare. Scenen var märkligt tom; inga röda fanborgar eller svenska flaggor, inga stora partiemblem eller blomsterarrangemang. Det var en dekor som ångade av ångest. I höstens val hade man gjort sitt sämsta resultat sedan den allmänna rösträttens införande.

Så kom Juholt in, till tonerna av Elvis, och höll ett tal som nästan fick taket på Stockholm Waterfront att lyfta.

 

Några veckor senare åt jag lunch med Daniel Suhonen. Vi satt ute när en fackombudsman kom gående och stannade till. Han sken som en nyputsad kopparbunke, beskrev ökenvandringen under Mona Sahlin och hur Juholt stigit upp ”som en vulkan”.

– Nu jävlar, nu kommer det hända grejer!

Det gjorde det också: 36 procent i opinionen. Borgarna var likbleka. Precis som Juholts interna motståndare, som febrilt letade nya positioner.

Sen kom strulet med bostadsbidraget och sjabblet med Libyen, a-kassan och mer därtill. I varje nytt svar snärjde Juholt in sig ytterligare. Han hade sig själv att skylla, men behandlades ändå omänskligt, när medierna gick från drev till mobbning. I åratal var han närmast utraderad, möjligen omtalad som en ”rolig” historia, när han så äntligen fick bli ambassadör på Island.

Det är där vi får möta honom i Tom Alandhs ljuvliga dokumentär Partiledaren som klev ut ur kylan (SVT). Juholt sjuder av liv och lust, stryker dukar och brer sillmackor, knyter vänskapsband och hittar på nya grejer – stor succé.

 

Varför valdes Juholt till ordförande och varför var det så viktigt att bli av med honom? undrar Alandh. Ingen med inblick i processen vill svara.

Juholt själv menar att hans motståndare var rädda för honom. Det var därför de hånade hans dialekt, mustasch, rondör och hälta.

”Jag gjorde inte fler misstag än andra på den positionen”, hävdar han.

Det är att ta i. Det är även beskrivningen av Juholt som ”ideolog”. Han har hjärtat på rätta stället och är en mästare på att mynta slogans om solidaritet – ”Jag tror på ett samhälle där vi har råd med varandra” – men det stannar också där. Det framgår tydligt av Suhonens biografi Partiledaren som klev in i kylan, som växer för varje omläsning.

 

Juholt är en riktig människa, vilket är det svåraste man kan vara i offentligheten. Han säger att man aldrig läker ihop efter ett drev, men han vägrar bli bitter, ”för då tar livet slut”.

Såna här uppbyggliga historier behövs mer än någonsin. Alla äldre än 35 lever i rädsla över att göra bort sig eller ”cancelleras”. Bli driftkucku, ett efternamn som bildar ett adjektiv som förknippas med pinsamheter. Juholt föll, förnedrades och reste sig igen. Det inger hopp om livet. Stort tack för det.

 

Följ ämnen i artikeln