Ellie svarar att hon inte är underbar längre

Publicerad:
Uppdaterad:
En sprucken vänskapsrelation gör ont.
Foto: Colourbox
En sprucken vänskapsrelation gör ont.

KOLUMNISTER

Två främlingar träffas och gnistor slår.

De tillför näver och tänder en brasa. Goda tider vräker båda ved över dansande flammor, tuffare stunder orkar bara den ena peta pinnar i glöden.

Om de släpar dit tunga stockar kan bålet pyra i åratal. Men vill det sig illa slocknar den sista negligerade lågan vid nästa duggregn. Skulden behöver inte vara den enas eller andras, det är inte fel på deras personligheter, de är bara dåliga eldvakter.

I november skrev jag en text om brusten vänskap och i den påföljande chatten famlade vi efter sätt att hantera avskeden. I populärkulturen krossas hjärtan bara av kärleksobjekt, så där fanns inga råd att hämta. 

Vad ska den som dumpats av en kamrat göra? 

Gråta på någons axel, äta chips, hetsa fram en returkompis?

I mitt fall hette hon Ellie och var underbar. För att hålla fast i henne överdrev jag min egen festlighet, vilket funkade utmärkt i flera år, tills hon gjorde slut för att jag var ogenuin och påklistrad. Jag begrep varför, men kunde inte lägga saken bakom mig utan skrev efter år av grubbel den där självkritiska texten.

Ellie heter egentligen Emy. Hon läste och svarade.

Emy beskriver vänskapsbyggande som ett oavlönat och kvinnodominerat skapande. Du frågar fram och uppmuntrar andra. Hon orkade några år, folk flockades runt henne, men energin tröt och där satt hon med fyrtio eldar som skrek efter trä.

”Nej, du var inte den vän jag behövde då. Men är det så fel? Och i så fall vems? Du var faktiskt den Kristoffer jag lärt känna och älskat. Kanske gjorde vi honom över tid knasigare än du är. Jag tror dig om du säger det – man blir till i relation till varandra. Men gjorde vi i så fall inte också mig mer underbar?

Du beskriver en kompetens jag hade tid att ha då. Den att verkligen se en annan människa. Att genom att tänka och prata liksom lyfta upp den, inför dennes egen blick, så att den upplever något förhöjt och sprakande. Ja, jag kanske förhäver mig, men jag vet att jag kunde göra det eftersom jag inte längre gör det.

För det är utmattande att vara den personen. Du är inte avslappnad och sitter och duger. Du är på jobbet och din yrkesbeskrivning är att vara helt jävla underbar. 

Jag har två barn nu. Jag är inte underbar. Det finns varken tid eller energi för insatsen eller konsekvenserna” skriver Emy.

Vi skickar några mejl. Vi hörs när hon rotar igenom en hobbybutik på jakt efter färg för att få en plywoodskiva att likna sten, vi skrattar åt något idiotiskt.

Vi pratar om vänskap som en brasa. Om den slocknar och åren går är det sällan lönt att peta i askan eller tutta på några förkolnade klabbar.

Under några år samskapade vi en kompisrelation, sedan sprack den för att våra liv förändrades. Det är möjligt att vi inte längre behöver varandra, att vi festade och stojade en tid, men att vi under småbarnsåren inte kan spela någon roll för den andra. Emy säger att hon knappt hinner umgås med någon längre, jag instämmer, medger att jag är trött och tråkig och upptagen.

Hon frågar ändå om jag vill ses. Jag säger ja.

Publicerad:

LÄS VIDARE

ÄMNEN I ARTIKELN