Kan du inte sparka uppåt börjar du sparka nedåt

”Den som lider ska bita ihop så länge det finns någon som lider mer”

Polackerna strosade förbi som skuggor. Skärvor av själar som slet för att kunna leva resten av året.

De var säsongsarbetare som bodde i Sölvesborg under sommaren. De plockade jordgubbar och minnet av deras existens förvaltades sällan som annat än som öknamn åt kommunens Polenfödda svenskar.

Det är som att vissa livsresor måste diktas ihop för att bli verkliga. Nu har de blivit det, i den bioaktuella långfilmen ”Jordgubbslandet”.

Wiktor Ericssons skildring av de polska gästarbetarnas vardag sitter som en harpun i hjärtat. Inte för att filmens jordgubbsplockare nödvändigtvis är några offer, utan för att lidandets olika grader träder fram: Det finns alltid någon som har det värre.

I den här filmen är det litauerna. De bor i baracker, tjänar hälften så lite och skördar gurkor tills de svimmar av utmattning. I relation till en sådan tillvaro är det ändå bättre att bo i husvagn och plocka jordgubbar för korvören.

Tankarna går till mottagandet av Ronnie Sandahls regidebut ”Svenskjävel”, vilken skildrade de svenska gästarbetarnas utsatthet i Norge. Genast var kritikerna framme med sina pekpinnar: ”Sandahl ger fan i de filippinska slavarbetarna i Oslo. De har det mycket värre än svenskarna.”

Det är så makt fungerar. Den som lider ska bita ihop så länge det finns någon som lider mer. Det var troligen så makt föddes och det är så makt återföds.

Kanske förklarar det också varför Sverigedemokraterna numera är största parti bland arbetare. Nog stämmer det att arbetslösheten är låg bland ”etniska svenskar mitt i livet”, så som Fredrik Reinfeldt formulerade det. Nog stämmer det att invandrare i allmänhet har det svårare. Nog stämmer det att ljus hudton är ett privilegium.

Men det betyder inte att alla svenska arbetare har ett bra liv. Det är en annan del av skalan, men likväl samma mekanism: Håll truten, det finns andra som har det värre.

Med en sådan retorik kommer ingenting att förändras. Inte för polska gästarbetare, inte för invandrare, inte för etniska svenskar.

Och på så vis förklarar ”Jordgubbslandet” världen: När du inte kan sparka uppåt börjar du förr eller senare sparka neråt.