Erbjuder fyraåringen bröstet
”Det är ganska sent för koltrasten att få ungar nu.”
Joachim stod ute på altanen och tittade upp under altantaket. Högt upp bakom vår mycket för pengarna-klematis låg ett nybyggt rede.
Joachim bara vet att det är koltrast, han bara vet att det är något sent att få ungar nu. Vad jag vet kan reduceras till: vi kommer inte kunna använda infravärmen på hela sommaren.
Men så kläcks äggen och jag har aldrig kunnat säga nej till en bebis. De är magra och skalliga med små flottiga partier av dunigt fluff. De ligger med näbbarna på vid gavel och skriker utan uppehåll.
Mamman och pappan hittar i vår gula fnasiga gräsmatta som genom ett naturens under
daggmaskar feta som fingrar. I början vågar de inte flyga till boet om vi sitter till bords. Vi säger till varandra att sitta alldeles stilla och hela familjen fryser i en rörelse. Så dumma vi måste se ut där vi daltar med ett fågelbo.
Jag ställer mig på en stol för att se barnkammaren på nära håll. Fem ungar trängs och bökar och flämtar i värmen. Får man inte gå nära fågelungar? Nej, men det kanske de skulle tänkt på innan de byggde sitt hus på vårt. Ni får bo här gratis mot att jag får vara med på ett hörn.
Jag gör innehåll på instagram, för alla älskar djur.
Jag tänker på kvinnan jag kommer bli sen när jag blir stor. När mina människobarn har lämnat boet och jag ska försöka göra allt det där jag inte kan nu. Slappna av vid vatten, äta långsamma middagar länge och ofta, tänka till punkt.
Men jag vet. Det kommer inte bli så. Det kommer finnas andras ungar på den där badstranden, jag kommer hitta ett sätt att engagera mig. Och då kommer jag tänka kvinnliga tankar såsom: Nu njuter jag inte av den egentid jag drömde om, här står jag och försöker göra mig relevant när ingen ber mig. Eller den här:
Så här gullig var jag inte med mina egna ungar.
Och nu får nykläckta koltrastbarn min kärlek. De vill inte ha den.
Jag möter koltrastmammans blick från köksfönstret. Hon står på gräsmattan med mat i munnen.
”Jamen flyg till boet nu, de väntar ju, varför står du och jiddrar med mig, jag sitter inte på altanen och stör dig, FLYG.”
Joachim undrar vem jag pratar med. Ska jag svara att jag skuldbelägger en koltrast. Jag skriver en text om det istället.
På måndagen åker jag till norra Öland för ett dygn av bad bland stenar och sol över Horns kustväg.
Vi hör bebisljud överallt min vän och jag. Vi gissar åldrar och när de låter under ett år så suckar vi Åh!
Att vara en vårdande kvinnogestalt är att vara drabbad av en förbannelse du aldrig kan fly ifrån.
FINNS DET NÅGON JAG KAN AMMA HÄR?
Får man bjuda på en klämmis, erbjuda bärhjälp när någon behöver gå på restaurangens toalett.
Använd mig.
På tisdagen kommer jag hem till ett tomt bo.
Joachim berättar att de bara sträckte ut kropparna och flög.
Går in i huset och kramar fyraåringen hårt.
Erbjuder bröstet.
Skojar.
Koltrasten lyfter i kvällningen, slår ut vingarna i den mjölkiga luften. Långt där nere ser hon en mor på en altan, en kvinna som för henne betyder mindre än en mask.