Moder Jord behöver ställa samma krav som kvinnorörelsen

Johanna Frändén: ”Vi kommer behöva drämma upp gigantiska vindkraftsparker på hittills orörd mark”

Kanske är det den annalkande medelåldern, men något har hänt med statusuppdateringarna och aktivitetsbilderna på slutet i min bekantskapskrets. Från tidigare obligatoriska glas med rosévin har sommaren bjudit på en lång buffé av bilder tagna i ”naturen”. Det vill säga skogspromenader, udda fjärilar och bär- och svampplockning.

Det är fruktansvärt tråkiga bilder – vill jag se en Karl Johan-svamp kan jag googla – men det är inte min största invändning.

Sedan det svenska tyckeriet kommit hem från semestern på sommarstället – också känt som ”landet” – har läsare av svenska dagstidningar överösts av mer eller mindre djupsinniga spaningar från hängmattan. En rad lovsånger till insjöar, trädstammar och bin mot en suggestiv fond av brinnande regnskog i Amazonas. Hur kan vi förstöra något så vackert som planeten? Vill vi inte kunna bada nakna från klippor i Stockholms skärgård i framtiden?

 

Stina Oscarson lyfter i Svenska Dagbladet frågan om det inte är dags att börja behandla sjöar och floder som individer med rättigheter, så som naturfolken gör: ”Vad skulle hända om Östersjön fick juridiska rättigheter? Eller Vättern? Hur vet vi vad ett hav vill? Det är frågor som skulle leda till helt nya samtal.”

Jo tack, det skulle de sannolikt göra.

DN:s kulturchef Björn Wiman hänvisade nyligen i en text till den amerikanska klimatskribenten Mary Annaïse Heglars essä om hur vi måste förändra vårt förhållningssätt till jorden och börja älska den. ”Denna kärlek är inte ett substantiv, utan ett aktivt verb”, förklarar Heglar men passar ändå på att köna detta verb till en ”hon”: ”Denna typ av kärlek lever inte i ditt hjärta, det är hon för stor för. Hon är i ditt blod, dina ben. Hon är i ditt dna.”

En vacker serenad eller ett genant pekoral är upp till var och en att bedöma, men att den här typen av nyromantik vinner mark står utom tvivel.

Frågan är om naturen just nu verkligen är betjänt av nya evangelier.

 

Kanske handlar det om att jag är uppvuxen på landet – inte i en sommarstuga då – men naturen har så vitt jag kan minnas alltid funnits där. Grön och skön, grå och tråkig. Den har bara stigit i status på slutet. Och med den våra känslor inför naturen.

Det är för all del lite sött att så många skribenter blir spralliga av att tänka på planeten som ett sorts kärleksobjekt och då gärna en kvinna. Vi har uppenbarligen tagit steget in i ett sorts sentimentalt naturtillstånd som lär eskalera i spalterna de närmaste åren. I antågande: Naturfetischism som svar på 2000-talets hopplösa planetära utveckling. Jorden som en esoterisk 1800-talsdam i behov av vår kurtis.
Den tråkiga sanningen är ju att vi måste bemästra naturen ännu mer för att ha en chans att få bukt med koldioxidutsläppen och rovdriften på resurserna. Det kommer inte att räcka med ekologiska småjordbruk. Vi kommer behöva drämma upp gigantiska vind- och solkraftsparker på hittills orörd mark och behålla kärnkraften åtminstone under en övergångsperiod. Vi kommer behöva tänka ännu mer storskalighet och industriell odling om vi ska kunna mätta tio miljarder munnar om trettio år.

Vi behöver politiker som vågar fatta obekväma beslut och titta längre fram än till slutet av mandatperioden.

 

Planeten upplever väl för all del större problem just nu än att bli tillbedd för sin skönhet och besjungen på kultursidorna. Men det är lite tröttsamt att Moder Jord ska behöva ställa samma krav som kvinnorörelsen gjort de senaste hundra åren: Sluta objektifiera mig och börja behandla mig med respekt.

Gå med i vår opinionspanel

Vill du vara med och svara på Inizios undersökningar där vi tar reda på vad svenska folket tycker om exempelvis samhällefrågor och politik? Resultat presenteras bland annat i Aftonbladet. Det är frivilligt att svara, du är anonym och kan gå ur när du vill. Klicka på länken för att anmäla dig.