Polisens metoder måste diskuteras
Domstolar förs bakom ljuset och infiltratörer sägs ha blivit mördade.
Det finns anledning att diskutera vissa av den svenska polisens metoder.
Aftonbladets 200 sekunder berättar i dag om Erik, en man med ansenliga mängder brott på cv:et och som har tillbringat sin beskärda tid i fängelse.
För att komma bort från kriminaliteten valde han att bli informatör åt polisen, ett beslut som skulle visa sig bli ödesdigert.
En människa i Eskilstuna blev mördad och Erik, som kände både offer och den misstänkte gärningsmannen, vände sig till en polis med viktig information.
Kontaktpersonen lovade anonymitet men avslöjade sin källas identitet för två kollegor. Snart visste halva polishuset.
Erik och hans familj lever nu med mordhot hängande över sig på hemlig ort. Han är rädd för att hans barn ska bli skadade. Han säger att hans liv i allt väsentligt är förstört.
Det här skulle kunna vara en i och för sig hemsk men dessbättre unik berättelse om hur illa det kan sluta då polisen ska infiltrera den grova kriminaliteten.
Dessvärre har liknande saker skett gång på gång på gång genom åren.
För ett årtionde sedan var jag på ett seminarium på Stockholms universitet som anordnades av åklagare Nils-Eric Schultz, advokat Peter Althin och journalisten Dick Sundevall.
Trion var upprörd, vilket den under de kommande timmarna skulle visa sig ha välgrundad anledning att ha.
Det har sedan mitten på 1990-talet genomförts rättegångar, kanske hundratals, där varken åklagare, försvarare eller domstolar haft en aning om var bevisen kom ifrån.
En av berättelserna handlade om en stackare i Ystad, som dömdes till sju års fängelse trots att han hävdade att han inte var i närheten av brottsplatsen utan i själva verket träffade en av polisens informatörer någon annanstans vid tiden för brottet.
Det visade sig sedan att han talat sanning. Han friades i hovrätten.
Och en del ouppklarade mord tros vara informatörer som avslöjats. Den grovt kriminelle som hittas med ett nackskott i skogen.
Obekräftade berättelser, då polisen aldrig säger ett knyst.
Det är en farlig värld som den som vill bli tjallare stiger in i. Tiotusen spänn i månaden som tack och poliser som tittar åt ett annat håll då brott med mindre än två års fängelse begås.
Den mest kända av dessa före detta infiltratörer, Peter Rätz, deltog i seminariet på länk från sitt senaste gömställe någonstans i världen.
Efter nio år i polisens tjänst var han nu tvungen att flytta var tredje månad.
Hur många Peter Rätz finns det?
Dåvarande JO Mats Melin utredde dessa polisiära arbetsmetoder. Han var inte nådig i sin slutsats.
Beskrivningar som "Vilda västern" och "laglöst land" tillhör inte vanligheterna då en vanligtvis återhållsam jurist uttrycker sig.
Sedan dess har regelverket uppdaterats. Men polisens arbete med infiltratörer styrs med en uppsjö av paragrafer som med en smula kreativitet går att sättas ur spel. Vilket gång efter annan har gjorts.
Det viskas i mitt öra att poliser som har i uppdrag att odla källor har blivit mer offensiva. De vänder sig till vissa personer i fängelse och erbjuder redan vid en första kontakt skyddade personuppgifter.
Mest attraktiva verkar bedragare vara. De som har använt någon form av tankeverksamhet i sin brottslighet.
Naturligtvis måste polisen få använda okonventionella metoder i brottsbekämpningen.
Naturligtvis måste infiltration kunna ske.
Naturligtvis kan inte informatörer räkna med arbetsförhållanden som skulle passera en granskning av Yrkesinspektionen utan anmärkning.
Men det finns någonting här som är ruttet.