Avlyssning utan brottsmisstanke är en radikal förändring
Politiskt listigt är att ”inte stänga några dörrar”.
Således kunde inrikesminister Mikael Damberg låtsas som att han alls inte hade kapitulerat för högerns krav då han vid en pressträff i dag berättade att tiden nu är kommen för ”preventiv avlyssning”.
Begreppet är ett skolboksexempel på den orwellska som en genomsnittlig samtidspolitiker numera pratar och betyder översatt till rimligare svenska att det ska bli fritt fram att tjuvlyssna och bugga utan brottsmisstanke.
Det är med andra ord inte en liten inskränkning av människors rätt till privatliv som är på gång. Det är en radikal förändring.
Damberg, för dagen klädd i ljus kostym, höll sin show från ett rum på Harpsund, där regeringen har samlats för att prata ihop sig om en budget som på något sätt måste accepteras av såväl bråkiga vänsterpartister som trilskandes centerpartister för att kunna baxas genom riksdagen.
Inrikesministern och kollegan Johansson på Justitiedepartementet har fått fria händer att skruva i paragraferna.
Gängmorden är en politisk huvudvärk som mycket väl kan avgöra nästa val, och de senaste åren har nya utredningar om hårdare straff duggat tätare än regnet under en tennismatch i Wimbledon.
Så sent som i tisdags berättade justitieministern belåtet att ”de mest omfattande skärpningarna av lagarna någonsin” var på gång. Inrikesministern vill tydligen inte vara sämre.
Hur den nya lagen kommer att se ut vet vi inte. En utredning är inte ens tillsatt. De kriminella sammanslutningarnas våld har nått en nivå att en politiker som vill visa handlingskraft numera kallar till presskonferens för att berätta att någonting kommer att ske någon gång.
Det enda vi fick veta var att polisen och Säpo ska få det lättare att använda hemliga tvångsmedel, det vill säga telefonavlyssning, trojaner i datorer, små mikrofoner bakom tavlor hemma hos folk och annat som James Bond hade gillat.
I dag får sådana metoder endast användas då det finns brottsmisstanke av en viss dignitet. Polisen har länge krävt att få spionera även i underrättelsesyfte och har fått den borgerliga delen av oppositionen med sig.
Så sent som i början på sommaren lade högerpartierna ett krav i Justitieutskottet om preventiv avlyssning.
Damberg stretade emot, suckade, påpekade att regeringen gjort jättemycket annat, men sade till journalisterna att han inte stängde några dörrar.
Jag skrev då en kolumn i vilken jag spådde att inrikesministern snart skulle vika ner sig. Att jag fick rätt beror inte på att jag har profetiska gåvor eller är ett kriminalpolitiskt strategiskt geni.
Det beror på att det i dag är politiskt omöjligt att i längden säga nej till godis av detta slag för alla till höger om Nooshi Dadgostar.
Sosseministern har givetvis en annan uppfattning. Han påpekade i dag att han minsann inte hade uteslutit någonting då kraven framfördes.
Naturligtvis går det att ha olika inställningar till en lag som denna.
En liknande möjlighet finns redan i terrorismlagen. Är det verkligen för mycket begärt att polisen ska ha samma möjligheter att förhindra skjutningar och attacker innan de sker?
Nej, det tycker i varje fall inte jag att det är.
Problemet är att lagar av det här slaget tenderar att få en ändamålsglidning. De utvidgas och expanderar.
Det finns exempel på paragrafer som stiftades i kriget mot terrorism som ett antal år senare användes för att släpa någon som illegalt laddat ner Jönssonligan inför rätta.
Den kommande lagen ska bara gälla gängmedlemmar, heter det. Bli inte förvånade om någon harklande minister om fem år låter meddela att det vore förträffligt om den gick att använda för att få bukt med stölder av lyxbilar eller få stopp på matchfixning eller vad det då är som skapar rubriker.
De lagar som tillkommer är för övrigt här för att stanna och kan få olustiga konsekvenser i en politisk framtid vi inte vet någonting om.
Sant är att utvecklingen av det dödliga våldet i Sverige är exceptionellt i Europa. En utveckling som måste vändas. Straffrätten är ett av verktygen.
Men vad händer med integriteten på vägen? Rättssäkerheten?
Det är mycket dystert att ingen ordentlig debatt om dessa frågor längre förekommer.