Ägd av en klimatförnekare
Sverige missar 15 av 16 miljömål. Mindre än en femtedel av de ekonomiska stimulanspaketen runt om i världen går till grön återhämtning. Frankrike spränger sin årliga koldioxidbudget redan i mars.
Jag slösurfar runt på olika klimatnyheter och klickar förstrött på varje illavarslande rubrik, som jag ofta gör när jag vill förstöra dagen. Det kan låta som ett självskadebeteende, men jag tillhör uppenbarligen de människor som blir lugnare av att få sitt katastroftänk och värsta scenario-teser bekräftade, svart på vitt. För så här ligger det till: Världen kommer inte att klara 1,5-gradersmålet med mindre än ett mirakel. Det beror på en enda sak – vår egen ovilja att ändra oss.
Det är regeringar, oppositionspartier och vi som har rösträtt på 2000-talet som håller på att gå till historien som några av mänsklighetens värsta skurkar. Erkänn att tanken svindlar.
Jag klickar vidare, nu inne på Aftonbladets rappa klimat-liverapportering, och läser: ”Klimatförändringarna är den samhällsfråga som oroar svenskarna mest”.
Vi är många, vi är uppenbarligen inte så starka, men vi är i alla fall ångestfyllda ihop.
Jag vet inte om det är representativt, men att döma av flödet i min inkorg har i alla fall de så kallade klimatförnekarna blivit färre på slutet. Förnekelse och förträngning är väl kända psykologiska mekanismer när människan står inför jobbiga dilemman, men kanske blir det för svårt att försvara rena haverier när världen bokstavligt talat brinner. Kanske slår helt enkelt en slags överlevnadsinstinkt till också hos de mest ”klimatskeptiska” typerna, de där som tror att problemet global uppvärmning existerar men inte är så allvarligt som det framställs.
Jag fick en kommentar härförleden av just denna karaktär. Den byggde på tesen att ”vi i media” hetsar kring klimatförändringarna ”för att jaga klick”. Trots ämnets allvar fnissade jag till. Jag jobbar på kvällstidning och vet något om nyhetsvärdering och dess ibland förvånande logik. Det är väl känt att klimatfrågan länge varit svår att driva trafik till journalistiskt. Den upplevs som alltför abstrakt och krånglig för att bli särskilt ”klickad”, hur mycket vi än tycks oroas av situationen. Det vore förstås en dröm om frågan om mänsklighetens förestående undergång var journalistiskt lättsåld, men så är alltså inte fallet och det beror på er.
Resten av kommentaren var svårare att skaka av sig: ”Du fattar väl att världens ledare skulle göra mer om de trodde att klimatkrisen var så allvarlig som ni påstår?”
Den här logiken köper jag ju verkligen och jo, det fattar jag förstås.
Ägd av en klimatförnekare.
Det är något lika stötande som svårförklarligt med diffen mellan nästan alla beslutfattares retorik och deras handlingar i klimatfrågan. Man anar en bugg. Hade jag haft den minsta fallenhet för att tro på världsomspännande konspirationer hade nog just denna legat nära till hands: Det måste ju finnas information som vi vanlisar inte har tillgång till bakom kulisserna, annars skulle de väl inte tillåta detta ekologiska självmord? Inte kan det vara så att inte ett enda land i västvärlden lyckas leva upp till de gemensamt satta klimatmålen om klimatmålen samtidigt avgör hela mänsklighetens fortsatta livsbetingelser? En hel generation av politiker kan väl omöjligt sova gott om natten om de samtidigt vet att de är med och sätter mänsklighetens framtid i pant? Om det gick att sätta allt på paus under pandemins utbrott hade det väl gått under den pågående klimatkrisen?
Det finns ju många stora ord att använda här, men kanske laborerar vi med fel begrepp. Jag menar inte att världsledarnas agerande inte är FÖRJÄVLIGT, eller OANSVARIGT, eller IDIOTISKT. Det är det förstås. Men framför allt är det ju faktiskt JÄTTEKONSTIGT.