Adaktusson släppte taget – och bara körde
Det finns något frigörande med människor som släpper greppet och bara kör. Har ni följt Lars Adaktussons öden och äventyr den senaste tiden vet ni vad jag pratar om.
Som journalist utvecklar man en förmåga att förutse ungefär vilken väg olika politiska skandaler kommer att ta. Vissa kollegor gör detta till sitt levebröd och kliver över till ”andra sidan”, den där man hanterar kriser och medietränar makthavare i konsten att kommunicera när det blåser snålt.
Med lång bakgrund på SVT:s nyhetsdesk kunde man tänka sig att Kristdemokraternas förre EU-parlamentariker skulle ha kläm på det här. I stället har nästa generations makthavare fått två veckors strålande utbildning i hur de inte ska bete sig när det berömda drevet går.
Ni kan historien: EU-journalisten Sigrid Melchior avslöjade den 21 maj i DN att Lars Adaktusson vid 22 tillfällen röstat nej i frågor som rör abort och EU:s inställning till frågan. När parlamentet röstade för att fördöma Paraguay, där en tioårig flicka som utsatts för incest vägrades abort, tryckte Adaktusson ”nej” till formuleringen där parlamentet liknar Paraguays abortvägran med tortyr.
Lars Adaktusson vägrade att konfronteras med direkta frågor från Dagens Nyheter och svarade i stället via mejl, utan att lyckas övertyga om sin hållning i frågan. Därefter påstod han att DN:s artikel innehöll sakfel, vilket den inte gjorde.
När det sedan blåste upp till styv kuling gick Adaktusson upp i rök. I stället för att göra det varje medierådgivare hade tipsat om – svara på frågor direkt för att inte göra saken värre, håll sedan låg profil och vänta på att det blåser över – gjorde Lars Adaktusson tvärtom.
Till slut tvingades KD:s presstjänst förklara att de inte visste var partiets andre vice ordförande befann sig under EU-valvakan.
Ett par dagar senare återfanns Adaktusson lyckligtvis och gjorde ett antal intervjuer, men då var skadan redan skedd. Känslan att han gjort bort sig hade planterats hos väljarna. Agerandet skvallrade om att han trots en halv evighet som journalist inte förstod mediernas uppdrag – och makthavarnas skyldigheter. Det var i sanning fascinerande. Men det riktigt roliga – och då menar jag det regelrätt haveristiska – hade bara börjat.
Plötsligt rotade Adaktusson fram gamla artiklar för att misskreditera sina ”motståndare”. Bland annat Peter Wolodarski, DN:s chefredaktör, som i en krönika avhandlade Adaktussons genanta agerande gentemot medierna. Med det smått vansinniga påståendet på Twitter att ”DN -underskattar läsarna” gjorde KD-mannen den kanske största missen hittills; han gick ut i strid helt utan armé.
Det fanns ju ingen tyckare, ledarskribent eller ens KD-kamrat av värde som tagit hans parti här. Det handlar förmodligen mest om att aborträtten har ett solitt stöd i Sverige. Att ens kopplas samman med abortmotstånd är politiskt självmord. Och det är väl de enda goda nyheterna här.
De som ändå slöt upp bakom Adaktusson på Twitter var den typ av konton som ingen rimlig politiker vill associeras med. Ändå valde Lars Adaktusson att släppa taget om alla vettiga argument och bara köra. Och mer underhållande har han väl aldrig
varit.
Kriskunskap
I går kom ännu en opinionsmätning som gjorts efter EU-valet.
Kristdemokraterna backar fyra procentenheter hos Expressen/Demoskop.
När jag gick på journalisthögskolan studerade vi politiska drev för att lära oss mediemekanismerna.
Det var Mona Sahlin och Toblerone, Laila Freivalds lägenhetsaffärer och Lars Danielssons roll i tsunami-katastrofen.
Kurslitteraturen på journalistutbildningarna har just fått ett mycket pregnant tillskott i kapitlet för krishantering. Aspirerande politiker kan för all del lära sig läxan inför framtida krislägen och agera enligt det omvända: What would Lars Adaktusson not do?