Schack ett genidrag för genusfrågorna

Britt Peruzzi

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Uppdaterad 2014-07-31 | Publicerad 2014-07-17

Schack matt, mamma!

I ett år har sex­åringen, med en överdimensionerad ryggsäck hasande i golvet, gått på schackträning, som skolan integrerat på fritids.

Resultatet - magiska saker händer hemma vid mat­bordet strax före läggdags. ­Bönders och kungars vägar korsas och hästar galopperar över rutorna.

Sommarlovet fick därför rivstarta med en veckas schackläger. På schemat stod träning, torftig överlevnadslunch, utomhuslek, mellanmål och mer schack.

Sexåringen hamnade i gruppen Karpov, efter ­ryske stormästaren Anatolij Karpov som började spela som fyraåring. Prestationsångesten uteblev, tack och lov, och både humör och ­energi var på topp varje ­eftermiddag vid hämtning.

Problemet?

Sexåringen är en flicka. Schacklägrets enda. Bland 30 pojkar.

I dotterns värld var min problematisering av könsfördelningen obegriplig. Hon hade ju haft kul, och vunnit två gånger!

Själv undrar jag ändå fortfarande - trots god avslutningstårta och solidarisk medaljutdelning åt alla - vad som händer. År 2014. I Sverige.

Var är alla tjejer? När till och med den starkaste ­pjäsen är en dam och ­kungen i slutändan oftast faller.

Sveriges schackess Pia Cramling, internationell stormästare, tror att fler flickor skulle lockas om schackklubbarna satsade mer på det sociala, inte bara tyst träning.

Säkert, men också ­tragiskt. Som att få fyra ­Rörstrandskålar man inte behöver om man köper en tidningsprenumeration man inte vill ha.

Frankrike har lyckats utan lockbeten. Där krävs ­numera minst en kvinna vid ett av de åtta borden inom lagseriens högsta divisioner, en regeländring som snabbt gav fransyskorna EM-guld.

Idrott, tankesport, benämningen kan kvitta. Och man behöver inte vara något ­geni, bara nyfiken. En ­studie vid Malmö högskola har visat att samspelet mellan schackspelande barn i klassrummet ger ”klara vinster inom de ­sociala-, genus- och ­koncentrationsfrågorna”.

Hjärnceller får alldeles för lite publicitet. Ridning i all ära, det bygger också självförtroende, men det finns hästar som inte nödvändigtvis behöver ryktas ­utan bara flyttas till en ny ­ruta.