Det är helt ok att välja höga chefer ur partiet

Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-06-26

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

I en debattartikel i Dagens Nyheter tillkännager alliansens fyra partiledare att det har visat sig vara svårare än man trodde att förändra systemet för utnämning av folk till de högsta statliga tjänsterna.

Vissa nyordningar har man ”fått på plats” medan andra, som det öppna ansökningsförfarandet med offentliga ansökningshandlingar, stöter på patrull på grund av att meriterade sökande kan tänkas ogilla just öppenheten och offentligheten, det vill säga att den ena eller den andra uppgiften om dem kommer till allmänhetens kännedom.

Därför har regeringen börjat undersöka möjligheten att ändra i sekretesslagstiftningen så att vissa ansökningshandlingar inte blir offentliga.

Förslaget kommer att väcka diskussion, konstaterar partiledarna insiktsfullt, men bedyrar sin ambition att få ett fungerande nytt system ”på plats”, ett system som inte skrämmer bort exempelvis kompetent folk som vill byta från privat till statlig topptjänst (och inte vill uppge hur ohyggligt mycket pengar de har förtjänat på den privata sidan, min anmärkning).

Inledningsvis har jag vissa svårigheter att läsa alliansfolkets artikel till slut därför att jag retar mig på allt som ska ”fås på plats” i stället för att införas. Jag urskiljer en nyans av förmätenhet i partiledarnas val av uttryck.

När saker och ting sätts på sin plats finns inget utrymme för överväganden. Man gör det enda rätta i enlighet med en ritning eller konstruktionsbeskrivning. Man driver inte en dialogisk process. Man bygger lego.

Nåja, detta ”på platsande” är säkert bara ett språkligt modefenomen i politiken, precis som det vedervärdiga substantivet ”tänk” i stället för ”tänkande”. ”Tänk” låter som ”stånk” och är väl för det mesta synonymt också.

I själva sakfrågan kan man anföra att sekreta ansökningshandlingar innebär att visst utrymme för godtycke i utnämningspolitiken kvarstår. Det var ju precis godtycket, läs: det partipolitiska självsvåldet, som

alliansen ville åt.

Nu har ju kvartetten inte preciserat exakt vilken omfattning en eventuell sekretess skulle ha, om ansökningshandlingar till somliga tjänster skulle vara hemliga till en del eller i sin helhet. Ska de sökandes namn också vara hemliga?

Eftersom regeringen uppger sig vilja ”ha på plats” ett system som påminner om rekryteringen av chefer till det privata näringslivet är det inget som hindrar att utnämningsmakten ägnar sig åt ”head hunting”. Också i fortsättningen kommer man i praktiken att kunna utnämna någon man av olika skäl har bestämt sig för bara vederbörande har någon form av adekvata meriter.

Så har det faktiskt varit förut också. Mycket sällan har personer med svaga eller obefintliga kvalifikationer för höga statliga poster utnämnts till sådana. Men visst, partisympatier har vägts in ofta nog under socialdemokratins långa regeringsinnehav. Och så har skett i ett par fall redan under alliansen.

Personligen är jag inte det minsta upprörd över att politisk erfarenhet och ideologisk hemvist får spela roll vid utnämningen av landshövdingar, generaldirektörer och höga utrikesrepresentanter.

Dessa höga tjänstemän är tillsatta för att sätta regeringens intentioner i verket och det är inte stötande att veta att de är förtrogna med regeringens tänkande (obs!) på ett principiellt plan, så länge de uppenbart äger också professionell kompetens.

Både Per Unckel som blev landshövding i Stockholm och Jonas Hafström som blev ambassadör i Washington var väl värda sina utnämningar. De hade säkert fått dem även i hård öppen konkurrens.

Sverige har inte alls varit unikt bland demokratier med sitt politiserade utnämningssystem. I Finland hette det länge i regeringskretsar (och heter kanske fortfarande) att får vi inte tag på någon ”lämplig” till denna viktiga tjänst så får vi väl ta en kompetent.

Yrsa Stenius

Följ ämnen i artikeln