Det ska svida att vara en taskmört
För ett år sedan kallade jag en känd höjdare i näringslivet för praktfiasko och det ger mig fortfarande ångest. Han hade sagt något mindre genomtänkt om ”kvinnor” och ”kompetens” så jag twittrade och citerades därefter i dagspressen: ”Ditt praktfiasko!”. När jag har lust att självskadebete mig tänker jag på det och får magont.
Inte för att jag bespetsat mig på en kometkarriär i näringslivet, förutsättningarna ser ju som noterat dåliga ut (är kvinna).
Inte heller för att även en höjdare har känslor, som eventuellt – men inte så troligt – blev sårade av mitt påhopp.
Ont i magen fick jag för att det framstod som att jag inte hade några argument. Att vara elak är lätt, men att vara reko och argumentera bra är svårt. Det tar tid.
Sannolikt är det därför folk gör ner varandra så plumpt nu, så enkelt. Även uppburna typer med makt och ansvar. Landstingspolitiker, skribenter och riksdagsmän som inte hinner, eller ids, avstå från rena trolltaktiker för att tangenterna ska orsaka minsta möjliga nytta och mesta möjliga skada i strid. Som träpistoler i händerna på skjutglada barn riktas hånflabb och raljanta personangrepp både uppåt och nedåt och ingen påpekar att pistolen inte är av trä eller att skärmen inte gör mottagaren mindre mänsklig.
Men mest tydligt så missar man vad angreppen säger om en själv. Avsändaren. Den som inte klarar av att räkna till tio, eller få fram sin poäng utan att samtidigt vara gemen.
Vem respekterar en taskmört? En som ylar praktfiasko i stället för att försöka förstå och argumentera hederligt. Vill vi hålla med, eller rösta på, en sån?
I diskussioner – till skillnad från exempelvis revolutioner – är det ju synpunkter som förmedlas med respekt och kanske lite genuin vänlighet som kan vinna över andra, med betoning på över. Slappar man hellre och gör folk illa så ska samvetet svida till. Magontet är en självbevarelsedrift för att vi aldrig ska sluta vara reko. För i en värld där vi slutar vara reko passar bara dom stenhårda in. Så kanske kommer jag nu få ångest över att jag precis påmint näringslivshöjdaren om hela det där praktfiaskot. Jag tackar i så fall gudarna för det.