Plötsligt satt de och kollade på porrfilm på flygplatsen
ZÜRICH. Synen var absurd.
Vid Gate 64 i Zurichs kromglänsande flygplats hade ett par i yngre medelåldern – trettioåringar nånting, han i hipsterskägg, hon en banalblondin med solglasögon i pannan – ställt upp en Ipad på sina två ombordväskor.
Film. Men inte Netflix. Det unga paret tittade förhäxat på skärmen (och vi andra sneglade i smyg). Stånk-och-stön, upp-och-ner, hit-och-dit, in-och-ut, flickor i pyttesmå kalsonger, pojkar i putande underbyxor.
Det var som om Borat hade landat och nu spelade in en sekvens till sin nästa film på temat Cultural Learnings of America for Make Benefit Glorious Nation of Kazakhstan.
Det var inte Borat. Det var porrfilm mitt bland tusentals passagerare i en avgångshall på en flygplats i Europas hjärta.
Det unga paret var inte generat. Sannolikt upplevde det sig som frigjort och modernt.
Mina Cultural Learnings de senaste månaderna är att turister Europa runt är en plåga som de obligatoriska kackerlackorna i de amerikanska motellens badrum och salmonellan i ”Dagens sallad” i Mexico City.
Någon dag tidigare hade jag på blomster- och matmarknaden i Nices Cours Saleya sett en turist trava upp till fiskståndet. Han kände sig svettig och smutsig. Han grabbade därför tag i isen som bildade bädd för fiskarna och tvättade ogenerat händerna och lade tillbaka isen.
I våras besökte jag den arkeologiska klenoden Pompeji, staden som grävts fram ur lavamassorna efter Vesuvius vulkanutbrott år 79. Det är gripande att få en ögonblicksbild av det romerska livet under första århundradet. Vi ser ruiner av bostäder och hantverkslokaler, badhus, tvätterier och restauranger. En buss med kinesiska turister hade just rullat in - och jag blev uppbragt, när jag såg en vuxen kines obetänksamt fimpa sin cigarrett mot ett mosaikgolv.
Jag besökte också Illa de Cabresa i Medelhavet, den minsta av Balearernas öar. Naturskyddad, bara en stig löper genom den lilla ön. På stigen kom kaptenen från en segelbåt som ankrat upp, en ryss klädd bara i vit skepparmössa och åtstramande vita kallingar.
Ja, vad man får vara med om.
Och mer blir det. I år har 100 miljoner kineser skaffat pass och alla vill se resten av världen. Det blir köer. Eiffeltornet är världens mest populära turistattraktion med 7 miljoner besökare. Tornet kräver 120 miljoner per år i underhåll. Entréavgiften för vuxen är 162 kronor. Tornets ledning vill minska besökstalet och vapnet blir att priset höjs till 240 kronor.
Det hjälper dock inte, när vi vet, att 1,2 miljarder kineser ännu inte skaffat pass men att de kommer att göra det. De har satt Eiffeltornet och Colosseum i Rom, Vasamuseet, Prados konstskatter i Madrid, Ufficio i Florens och Tivoli i Köpenhamn på sina önskelistor. Aténs Akropolis blir ännu mera en ruin. Taj Mahal i Indien får skaffa kopior för att klara anstormningen. Karlsbron i Prag rasar ner i Moldau.
Det blir trångt. Kaos hotar. Turistströmmen till de europeiska Medelhavsländerna ökar, när - befogat - Turkiet och Egypten genom hårdhänta diktatorer känns mindre säkra.
I Palma de Mallorca, Venedig och Barcelona demonstrerar nu aktivister mot det växande antalet turister. Venedig avfolkas på fasta invånare; det blir bara suvenirstånd kvar. Miljöproblemen växer. Högljuddheten blir – som i Barcelona – en plåga. I Magaluf vid Palma är de unga turisternas fylleri och festande sådant att de blir en avgörande kommunalpolisk fråga. I Dubrovnik, som helt lever på turism, klottras slogan ”Go Home” på fasader. Det tar 40 minuter att promenera 300 meter längs stadens gågata, när 5 000 turister, från två kryssningsfartyg samtidigt flockas i Gamla stan.
Värst tycker invånarna, är turisternas klädsel. I Venedig har förbud införts mot att på Markusplatsen röra sig i bar överkropp. Det har sett ut som en audition till ”Paradise Hotel”. Invånarna skanderar ofta protestramsor mot turisterna. Fysiska handgripligheter utbryter.
På Mallorca tände maskerade aktivister bengaler utanför en restaurang fylld av turister. De rusade in och kastade konfetti över vettskrämda middagsgäster och lade ut demonstrationen som video på YouTube.
Vad kan vi göra? Svar: Stumma, sura åtgärder:
Barcelona vill ta ut turistskatt på 6 kronor (inte ens en halv hopp caffe solo) för varje besökare som stannar mindre än tolv timmar. Rom vill begränsa besökarna vid Fontana di Trevi. Dubrovnik tänker inte som nu fortsätta att ta emot fem kryssningsfartyg utan begränsa det till två per dag.
Men i stort kan vi inget göra. Alla vill vi ju åka iväg och titta på er andra. Inga förbud eller kvoteringar kan hindra det.
Inte förrän vi sett er allihop (och en porrrulle i förbifarten) kan vi dra oss tillbaka och ta det lugnt.
Jag läser just nu
… Herman Lindqvists biografi ”Mannerheim, marsken, masken, myten”. Mannerheim, Finlands skapare och räddare, var en överklassare och enmansprocession, livsnjutare, häst- och fruntimmerskarl; en brittisk amiral skildrade honom som ”den ståtligaste utlänning jag någonsin träffat, mycket lång, elegant byggd och välklädd”. Den finlandsvenske marskalken var konservativt klok och hade insikten att ”ett bestående bolsjevikstyre kommer att utgöra en fara för snart sagt hela världen”. Det är ett intressant livsöde och ger viktiga interiörer i de nordiska ländernas gemensamma historia. Bonus är Lindqvists nya intresse för Polen som har så mycken och tårfylld historia; den vävs in i boken. Lindqvist skriver alltid bra. Men denna är hans allra bästa, enkel och anekdotrik.
Stora Influencerpriset
… låter som en pandemi, fågelinfluensa nånting. Men det är en Oscar eller Kristallen som hyllar ”Sveriges mest kreativa och affärsdrivna innehållsskapare”, influencers, Blondinbella är den mest kända. Jippot hyllar textreklam. Influencer förhåller sig till journalistik som prostitution till kärlek. Illa.
Grattis SAS
… som i tävlingen Världens bästa flygbolag erövrat platssiffra 65. Bättre än Nordkoreas flybolag. Men sämre än Finnair (plats 25) och Norwegian (28). Etta är Qatar Airways.