”Mamma bli inte orolig nu men det har varit en terrorattack här”

Poliser utanför gallerian i Köpenhamn där skjutningen ägde rum.

Hej! Det här är anteckningar från min telefon. De börjar när jag och min syster Alva var i Köpenhamn för att se Harry Styles på Royal Arena. Vi tog tunnelbanan till köpcentret Field's som ligger alldeles intill arenan.

 

Söndag.

Precis innan vi ska gå av banan ropar de ut något på danska i högtalarna. Jag förstår inte vad rösten säger. Ljudet är dåligt och jag är typisk svensk och förstår inte de andra nordiska språken så bra. Men stämningen i vagnen ändras. Blir mer uppmärksam. Vi går av – något är fel. Sirener och blåljus. Det är inga vanliga poliser som står i entrén till köpcentret. De ser ut som militärer. Med mörka hjälmar och maskingevär.

En person bärs ut i en tygbår. Det krävs sex personer för att bära. Det är konstigt för när jag och Alva pratar om det efteråt så minns vi olika. Handen låg utanför. Nej, den låg på bröstet. Men vi tänker båda två på handen.

Det har samlats en liten grupp människor utanför köpcentret. Jag frågar två tjejer med glitter i ansiktet vad det är som har hänt. De säger att det har varit en skjutning. De säger att det har varit en terrorattack. Jag googlar men det står inget på nyheterna. Och jag tänker att jag måste ringa mamma. Hon vet att vi är här. Jag vill inte att hon ska överraskas med en flash på telefonen.

Mamma bli inte orolig nu men det har varit en terrorattack här.

Mamma berättar senare hur hon kunde höra sirenerna och helikoptrarna genom telefonen. Något händer. Jag vet fortfarande inte vad. Men folk börjar springa. Jag och Alva springer också. Det fortaste vi kan. Jag tänker att nu kommer något att sprängas bakom mig. Vi springer tills vi inte längre kan se köpcentret. När vi stannar hör jag hur mamma ropar mitt namn i telefonen.

 

Vi går till arenan för det är dit alla andra går. Det är flera av de där militärpoliserna där. En person ligger i framåtstupa sidoläge på parkeringen. En annan klappar honom på ryggen. Vi vill inte gå in så vi sätter oss trappan. En vakt kommer fram och säger att vi måste gå in i arenan. ”It’s safe” säger han.

Inne i arenan. Musik i högtalarna. Publiken gör vågen. Ett konstant surr av röster. En tjej skriker. Ett högt skrik. Ett sånt där skrik som bara tjejer kan skrika. Det blir knäpptyst. Arenan håller andan. En sekund. Två sekunder. Tre sekunder. Sen börjar alla småprata igen. 

Tjejerna bredvid oss säger att polisen vill hålla oss i arenan medan de letar efter den andra skytten. Den andra skytten? frågar jag. Ja, det är vad de har hört.

Tre timmar senare. Mannen på scenen säger att vi ska utrymma arenan. Jag tycker att utrymma är ett stressande ord. Som att det är bråttom. Men det kanske inte riktigt betyder samma sak på danska. Vi går i ett tåg av nästan bara tjejer. De flesta är yngre än jag. De har glitter i håret och fjäderboor. Utomhus räcker föräldrar upp föremål i luften, försöker få kontakt med sina barn. Ett paraply. En tom vattenflaska.

Poliseskort till tunnelbanan. Den är så fullproppad att det börjar imma på rutorna. Tjejen bakom mig gråter konstant. Det är varmt. Tunnelbanan stannar inte. Den åker förbi station efter station. Det känns som att jag ska svimma säger Alva. En kille drar i nödbromsen. Tryck upp dörrarna ropar han. Någon försöker men misslyckas. Folk pressar sig framåt. Tryck upp dörrarna! Vi kommer ut. Jag och Alva går tre kilometer hem till hotellet. Det är skönt med frisk luft.

Blommor vid entrén till köpcentret.

 

Måndag.

Det står i tidningen att flera är döda och skadade efter skjutningen på Field's.

 

Tisdag.

Jag måste läsa nyheterna för att förstå att det faktiskt har hänt. Det känns för overkligt annars.

 

Torsdag.
Jag vet att jag borde vara tacksam. Kaffet borde smaka extra gott. Men det gör det inte. Jag är inte överväldigad av någon tacksamhet inför livet och att jag och Alva mår bra. Ska jag vara ärlig känner jag mer, vad är meningen med nått?

 

Fredag.

Jag skulle handla på Torp. Ett barn skrek jättehögt. Högpitchat illskrik. Jag gick därifrån.  Får jag känna mig såhär när jag egentligen aldrig var i fara? Nu i efterhand vet jag att skytten hade tagits i entrén fem minuter innan jag och Alva kom dit. Men det visste vi inte då. Känslan vi hade när vi sprang var på riktigt.

 

Söndag.

Jag vill skriva om Köpenhamn men vet inte hur. Hur kan man skriva på ett sätt som gör offren rättvisa? Hur skriver man om döda tonåringar? Vissa saker kanske man bara inte kan skriva om.

 

Måndag.

Klockan är nio på morgonen och jag har lämnat in min bil på service. Det ska ta två timmar. Jag väntar och lyssnar på Farahs sommarprat och tänker på krig och flyktingläger. Om jag känner mig fucked up efter Köpenhamn vad händer då med människor som utsätts för det där adrenalinpåslaget gång på gång? En liten bit, en pytteliten bit förhoppningsvis – men ändå en bit, kommer alltid vara annorlunda inne i mig.

Just nu googlar jag varje gång jag hör en siren. Men sen en dag kommer jag inte göra det längre. Det kommer gå fler och fler dagar utan att jag tänker på skjutningen. Men vad händer med dem som förlorar bit efter bit av sig själva – de som nöts ner tills det inte längre finns någon bit kvar att bli av med?

I morgon kanske saker känns bättre. I morgon eller dagen efter det. Eller dagen efter det.

Slut på anteckningar.

Följ ämnen i artikeln