Sedlighetspolisen i Frankrike tvingar kvinnor att klä av sig

Burkinidebatten i Frankrike tog fart under 2016. Plagget har blivit kontroversiellt i landet. Motståndare säger att det går emot franska sekulära principer, medan de som är för menar att ett förbud är diskriminering.

Sommaren har kommit på riktigt till Frankrike, tecknen är minst två: Den första obarmhärtiga värmeböljan har dragit förbi och debatten om hur kvinnor ska få klä sig när de badar är i full gång igen.

Ni minns den kanske från 2016, diskussionen om huruvida heltäckande badkläder, så kallade ”burkinis”, skulle tillåtas på rivierans stränder. Den fördes i ett Frankrike drabbat av tre stora islamistiska terrorattentat på ett och ett halvt år. Tonläget var minst sagt uppskruvat och de nya antiterror-lagarna slog åt alla möjliga och omöjliga håll. 

 

2019 tvingade sig en aktivistgrupp med muslimska kvinnor in på en offentlig simbassäng i Grenoble iförda burkini, något som fick dåvarande inrikesminister Bernard Cazeneuve att påminna om att det stred mot lagen.

Men tidigare i vår slog borgmästaren i Grenoble Eric Piolle fast att det var fritt fram att bära burkini när man besöker kommunens simbassänger. En burkini är alltså ett badplagg som täcker huvudet och kroppen, men lämnar ansikte, fötter och händer synliga. Samma upplägg som en dykardräkt, förrädiskt likt de alltmer populära UV-badkläderna, men med det misstänkta uppsåtet att förhålla sig till muslimska påbud om hur en kvinna ska klä sig.

I maj i år bestämde man samtidigt i Grenobles stadshus att det skulle vara lagligt att bada och sola topless vid kommunens badplatser, allt i en ansats att mjuka upp de ganska hårda regler som gäller i franska publika bassänger och som i grunden mestadels har hygieniska motiv. Löst sittande plagg, det vill säga alla badbyxor förutom modell slim, är förbjudna och man måste bära badmössa.

 

I tisdags körde landets högsta förvaltningsdomstol över borgmästaren i Grenoble, med argumentet att det strider mot statens sekulära intressen. I Frankrike är det förbjudet att bära religiösa symboler inom offentlig sektor och lagen om ”laïcité” – den snart 120 år gamla separationen mellan staten och kyrkan – stipulerar att religionsutövande ska ske bortom det offentliga rummet. Samtidigt är landet sedan urminnes tider ett veritabelt korsdrag av olika trosinriktningar. Frankrike är hem för den största judiska diasporan i Europa och Västeuropas största andel muslimer, samtidigt som en stor del av de etniska fransmännen bekänner sig till katolicismen.

Dessa olika faktum bäddar för att landet då och då drabbas av intressekonflikter mellan vad man brukar kalla republikens konfessionslösa värderingar och den individuella religionsfriheten. Sånt händer förstås överallt. Men någonstans kan man ändå känna att en gräns för denna idoga sekularism passerats när en ny sorts sedlighetspoliser tvingar badande kvinnor att klä av sig. Att de plagg som går utmärkt att bära på vägen till poolen också faktiskt borde vara tillåtna när man väl kommit fram. Att den förmenta kampen mot religiöst förtryck inte hjälps av att en grupp kvinnor nu i stället stannar hemma eftersom de inte vill visa sig i baddräkt.

 

2016 uppmanade FN Frankrike att ta bort burkini-förbudet och menade att landet ägnar sig åt allvarliga ingrepp i medborgarnas grundläggande friheter. FN:s talesperson Rupert Colville menar att förbudet ”eldar på religiös intolerans och stigmatisering av muslimer”.

Frankrikes nuvarande inrikesminister Gérald Darmanin är av en annan åsikt. Han hävdar i en tweet att Eric Piolle med flit ”provocerar våra gemensamma värderingar”. Darmanin har gjort klart att hans instruktioner till lokala myndigheter i Grenoble är att burkinin ska av.

Och kanske är det en slump – burkinimotståndet delas både av vissa franska feminister och Marine Le Pen – men lite skaver det ändå att besluten och debatten över hur kvinnor i Frankrike ska klä sig när de badar nästan uteslutande förs av män.