Jag föredrar Skarsgårds PK-Tarzan

Alexander Skarsgård i rollen som Tarzan. Danska recensenter tycker att nya Tarzanfilmen är för politiskt korrekt - och självklart spelas denna PK-Tarzan av en svensk skriver de.

Den svenske Tarzan är för politiskt korrekt. Åtminstone enligt de danska filmrecensenter som skrev om den nya Tarzanfilmen med Alexander Skarsgård i huvudrollen.

I Politiken (motsvarar ungefär DN) lyckades recensenten få in skällsordet fyra gånger och fann det lika talande som logiskt att huvudrollen spelades av en svensk.

Eftersom just svenskar är särdeles politiskt korrekta.

I Jyllands-Posten (motsvarar den nu kraftigt högervridna Göteborgs-Posten) nöjde sig recensenten med att bara två gånger skälla Tarzan för politisk korrekthet.

Det som upprörde de danska skribenterna i filmen var att den – till skillnad från de flesta andra Tarzanfilmer – tog ställning mot kolonialismen och framför allt det belgiska folkmordet i Kongo. Innebörden i de danska kollegernas indignation är alltså otvetydig. Filmen var alltför negervänlig. Och vad annat kunde man vänta sig med en svensk Tarzan?

Uttrycket ”politiskt korrekt” har en intressant historia. Från ryska revolutionen och fram till 1960-talet var det kommunistisk jargong utan minsta anstrykning av ironi.

Den som var politiskt korrekt förestod klart och tydligt den rätta partilinjen. Från en politiskt korrekt kamrat kunde man alltid få stöd och klargörande.

På 1970-talets senare del plockades uttrycket upp i amerikanska universitetskretsar och fick en ironiskt skämtsam innebörd. Den som beskrevs som politiskt korrekt var en ängslig opportunist som alltid hade lagom tjusiga åsikter, seglade tryggt i den politiska mittfåran och sällan eller aldrig framförde en originell uppfattning.

Det av Tom Wolfe år 1970 myntade uttrycket ”radical chic” kan ses som en föregångare, men fick inte samma fäste i språket.

Men omkring år 2000 började politiskt korrekt betyda något helt annat. Första gången jag stötte på uttrycket var i danska recensioner av mina medeltidsromaner. Kulturredaktörerna på Jyllands-Posten och Politiken beskyllde mig för att vara alltför politiskt korrekt. Det verkade helt knäppt. Skulle jag vara en räddhågsen opportunist som aldrig vågade framföra en egen uppfattning? Mycket hade jag blivit beskylld för i livet, men aldrig detta.

I sinom tid begrep jag att politiskt korrekt fått en helt ny innebörd på danska. Det betydde helt enkelt att vara alltför arabvänlig eller tolerant mot islam.

Det var alltså för ungefär femton år sen. Men sverigedemokraterna plockade snabbt upp det nya danska skällsordet, jobbade hårt för att importera det och lyckades.

I dag har begreppet politiskt korrekt blivit standard i det politiska språket inom inte bara Skandinaviens utan hela Europas främlingsfientliga populisthöger.

På senare år har det också börjat dyka upp på liberala ledarsidor.

Det kan numera betyda allt från att vara alltför negervänlig, som i de danska filmrecensionerna, till tolerant mot oliktänkande och överdrivet vurmande för mänskliga rättigheter och människors lika värde.

Kort sagt, allt som den främlingsfientliga populisthögern och somliga liberaler förkastar stämplar man som politiskt korrekthet.

Därmed har skällsordet fått ett så brett användningsområde i det politiska språket att det blivit näst intill meningslöst. Det betyder numera bara anständighet.

Och i så fall har jag ingenting emot att bli kallad politiskt korrekt av alla dessa politikens grobianer.

Jag erkänner. Jag är utan tvekan för idéerna om alla människors lika värde, till och med araber och danskar.

Jag stöder FN:s etiska riktlinjer när det gäller flyktingar och jag tycker att rika länder där har ett större ansvar än fattiga länder. Jag är för kvinnors lika rättigheter med män. Jag är för likhet inför lagen, även när det gäller danskar och araber.

Jag är för alla barns lika rätt till skolgång, jag är självklart för pressfrihet liksom yttrande- och religionsfrihet. Jag är emot folkmord, även Leopold II:s som kostade tio miljoner afrikanska liv.

Jag föredrar til syvende og sidst Alexander Skarsgårds Tarzan före min barndomsidol Johnny Weiss-mullers.

Allt detta finner jag vara en politiskt korrekt linje. Och då har cirkeln slutits i uttryckets politiska resa.

Vi är tillbaka hundra år i tiden när politiskt korrekt betydde just detta, humanism, kunnighet och allmän anständighet.

Man kan alltså på intet sätt beskylla Dansk Folkepartister och Sverige-demokrater för att vara politiskt korrekta.

Det värsta är att de är stolta över det.

För övrigt anser jag att …

 … statliga Systembolaget är garanten för att Sverige har världens förnämsta service vid inköp av vin och sprit. En privatisering vore kvalitetsmässig katastrof.

 … den hajpade författarpseudonymen Elena Ferrante döljer en man i min ålder. Men hade han skrivit under sitt rätta namn (Elio?) hade försäljningssuccén inte ens blivit tiondelen.

 … sportjournalisterna än en gång är på väg att hamra in en språklig horrör: ”atleter” i stället för friidrottare eller simmare. Var det inte illa nog att de skapade ”svensk media” i stället för svenska medier?