Oron är stor nog – utan BB-krisen
Alldeles snart har det gått nio månader och vi ska få en bebis, om nu allt blir som tänkt.
Egentligen bär det mig emot att behöva säkra upp glada förväntningar med de där sista nedstämda orden men det är svårt att låta bli när rubriker så gott som dagligen påminner om att förlossningsvården krisar. En kris som enligt en rundringning som SR:s Ekot har gjort dessutom ska vara värre i år än tidigare.
13 av 19 av Vårdförbundets avdelningar säger att läget är mer kritiskt just i sommar och att barnmorskor runt om i Sverige känner stor oro.
Bakgrunden är till stor del personalbrist – 80 procent av landstingen har svårt att rekrytera barnmorskor och mycket beror på lönesättning. Och så samtidigt efterspelet av en vår där huvudstaden har blivit en förlossningsklinik fattigare i stället för rikare. Inte för att förlossningskrisen på något sätt är unik för landets storstäder. Det tycks vara ungefär lika illa från norr till söder.
Det är så många kvinnor som vittnat om vad förlossningskrisen gör med en: både oron inför och de som sedan farit illa. Kvinnor som berättar om förlossningsskador som kommer att bestå hela livet, kvinnor som blivit avvisade, som tvingats föda i bilen. Bemötanden som inte alls har blivit som tänkt. Och så politikerna som bara beklagar men som vägrar agera.
Beror ignoransen på att barnafödande är en kvinnofråga? För att det är vi kvinnor som både föder och till största del jobbar med att förlösa? Eller är det för att det i dag, i Sverige 2016, fortfarande nästan avfärdas som den mest naturliga sak i världen – något kvinnor bara klarar av? Som prins Daniel uttryckte det efter Victorias senaste förlossning med bokat rum, överläkare, barnmorska och undersköterska, ”en urkraft”?
Det finns naturliga orosmoln inför en förlossning som jag tror de flesta drabbas mer eller mindre av, men det borde liksom räcka med det.
Att dessutom behöva oroa sig för att kanske inte få plats eller för att bli ännu en kvinna i statistiken över förlossningsskador tar så onödigt mycket energi och förstör den där sista tiden av pirrig förväntan.
I väntrummet hos min barnmorska ligger en tvåsidig broschyr från landstinget som är menad att lugna oss blivande mödrar. Innehållet består av information om att det går att kolla upp vilka förlossningar som har flest planerade födslar och därför riskerar att bli överfulla, och vilka som har något färre. Så nu vet jag i alla fall var jag mest troligen kommer att bli hänvisad om det skulle bli aktuellt (men jag skulle ljuga om jag påstod att det fått min oro att försvinna).
Jag vet inte vad som krävs för att situationen ska bli bättre men jag vill i alla fall våga tro på att ju fler vi är som säger ifrån, desto högre hörs vi.