Föräldrarnas hysteriska krav tecken på sjukt samhälle

Vi är inte medborgare längre. Vi är konsumenter, skriver Peter Kadhammar.

I brev efter brev kräver en mamma korrigeringar av sin sons prov, hon underkänner lärarens frågor, hon kräver högre betyg – högre betyg! för sitt barn. En rektor visar mig breven. De är ett tecken på något. Men vad?

När jag var i Torsby för att skriva om knarkepidemin talade alla om den nya individualismen. Varje människa ska vara unik, sticka ut, visa upp sin lycka på sociala medier. Många orkar inte. Unga, till synes starka anställda i kommunen pallar inte trycket – från livet. Sjukskrivningarna ökar.

Kuratorn på gymnasiet i Torsby säger att fem till tio procent av eleverna lider av depression.

Vi är rikare än någonsin.

Och maran rider oss.

 

Vi är inte medborgare längre. Vi är konsumenter. Konsumenten kräver sin rätt. Föräldrar ställer lärare och rektorer till svars när barnen inte får tillräckligt bra betyg.

Man är konsument och har genom skatten betalat för undervisningen. Då ska väl barnet få fina omdömen.

– Vad gör du för att lösa detta? frågade en mamma Henrik Magnusson, gymnasielärare i svenska och filosofi i Lund.

Han hade haft en elev i tre år, grabben klarade inte kursen sista året. Det berodde inte på oförmåga utan lathet. Mamman anmälde Magnusson till Skolinspektionen för ”kränkande behandling”.

En annan elev hade svårt att få godkänt. Föräldrarna, akademiker med statusfyllda arbeten, begärde i ett möte med Magnusson och rektor att de tillsammans skulle gå igenom vartenda provsvar dottern hade lämnat.

Magnusson gick ut när föräldrarna anklagade honom för att inte vilja att dottern skulle lyckas.

Han ger ett tredje exempel. En elev som redan lyckas väl. Men föräldrarna ligger på lärare och skolledning. De kräver särskild framförhållning i planeringen för sitt barn, extra anpassning. Han ska ha högsta betyg!

 

Föräldrarnas tjat, inlagor och oupphörliga fordringar blir ett arbetsmiljöproblem. 47 procent av Sveriges lärare har mött vårdnadshavare som ställt orimliga krav minst en gång i månaden.

En rektor nämner föräldrar som tog med advokat till samtal om sitt barns betyg.

I ett samhälle där individen känner sig utlämnad gäller det att slåss. Dåliga betyg upplevs som katastrof. Framtiden är förstörd.

Föräldrarnas tryck är ett nytt fenomen. Henrik Magnusson är övertygad om att det beror på marknadsskolan.

Kunden har alltid rätt. Man kan alltid överklaga, begära en ”second opinion”. Kräva att få tala med chefen.

Följden blir en sämre skola eftersom eleven anses ha r ä t t att gå ut med godkända betyg. Om eleverna inte klarar studierna sänker man kraven.

 

En annan lärare, Sara Bruun i Hässleholm, berättar hur hon gång efter gång utsatts för påtryckningar från rektorer för att sänka kraven så att eleverna ska få godkänt.

En gång hotade Bruun att säga upp sig om hon inte fick sätta det betyg eleven rätteligen skulle ha.

Hon är högstadielärare i engelska. En rektor bad att hon skulle ta bort kravet att eleverna ska kunna läsa engelska. Det räcker med att lyssna, ansåg rektorn. Att lyssna är att läsa.

Bruun vägrade. (Hon ber mig betona att rektorn på den skola där hon nu arbetar alltid uppträtt korrekt.)

Samtidigt som den falska rättighetshysterin breder ut sig blir vi allt ensammare. Elever. Föräldrar.

Medborgare som blivit kunder.

Gymnasiet i Torsby driver ett nytt projekt där man försöker återupprätta känslan av samhörighet, en större mening än jaget.

Även vuxenvärlden behöver delta i det projektet. Politik och samhälle är inte Kiviks marknad där positivhalare och korvhandlare skamlöst kan lova vad som helst bara de får vårt förtroende och där de allt ensammare individerna hoppas dra lotten med högst vinst.

Positivhalaren och korvhandlaren har vi överseende med; de är en del av underhållningen. Politiken och skolan är det inte.

 

Följ ämnen i artikeln