Mänskligheten har inget val

Notan för att utmana naturen blir skyhög

SVALBARD. När världens samlade fröer skulle lagras var det ingen som räknade med att permafrosten skulle smälta.

Världsarvet undgick nyss en katastrof med en hårsmån. Men läxan är att det kostar enorma summor att utmana naturen.

Bara en oregelbundet formad betongklump sticker upp över ytan. Öppningen till en plats som kan bli avgörande för planetens framtid.

Runtom står lastbilar och grävmaskiner. En skylt meddelar att arbetsområdet är stängt för obehöriga. Inte för att det rör sig särskilt mycket människor här, en bit ovanför Longyearbyns flygplats.

Här på Svalbard syns klimatförändringarna tydligt.

Världens frödatabank ligger helt för sig själv på berget med en makalös utsikt över Spetsbergens toppar.

Men det var nära att det slutat med katastrof när permafrosten började smälta mer än vanligt. Plötsligt läckte det in vatten bakom den stängda dörren. Lyckligtvis nådde vattnet bara till den tunnel som leder fram till den sista dörren som är vägen in till världens samlade fröer. De som är en garanti för att den biologiska mångfalden ska kunna bevaras trots klimatförändringar och krig.

Hade fukt kommit in här kunde fröna ha förstörts.

Perspektiv på 50 år

Nu har den norska staten lagt ner hundra miljoner kronor för att helt göra om tunnelkonstruktionen i syfte att förhindra framtida läckor.

Det var inget någon trodde skulle krävas när man valde att lägga fröbanken så nära Nordpolen det går att komma, och ändå ha en civilisation året runt. Permafrosten sågs som ett utmärkt skydd för att säkra frönas livslängd.

Sedan dess har klimatet ändrats kraftigt, enligt Hege Njaa Aschim, kommunikationsdirektör på den norska statens fastighetsverk, Norsk Statsbygg.

– Istället för många minusgrader har vi haft rekordmycket regn på Svalbard. Vi kan inte chansa med frövalvet. Vi tänker i ett perspektiv på minst 50 år. Vi vet inte hur länge klimatförändringarna varar eller hur fort det kommer att gå. Därför tar vi höjd för att det ska bli värre.

Frövalvet är bara ett exempel på vad det kan kosta att försäkra sig mot klimatförändringarna. Nere i Longyearbyen finns ett annat. Där bygger Statsbygg nya bostäder som ska klara att permafrosten smälter.

Notan: 300 miljoner kronor.

Mänskligheten har inget val

Tänk vilka summor det kommer att krävas för att skydda världens lågt liggande områden mot översvämningar om havsnivån höjs eller mot alltmer frekvent och våldsamt extremväder.

Norge har råd att betala men hur ska utvecklingsländer kunna betala?

Frågan om hur mycket människan bidrar till klimatförändringarna har på sätt och vis spelat ut sin roll. Vi befinner oss i ett läge då stater och företag måste agera oavsett vad förändringarna beror på.

Det kommer att kosta enorma summor men mänskligheten har inget val.

Det enda vi kan hoppas på är att uppvärmningens takt går att bromsa in genom att världen minskar sina koldioxidutsläpp. Då kanske kostnaderna för att skydda oss kan minska något.

Det är den riktningen som Parisavtalet och majoriteten av världens forskare pekat ut.

Lära av månlandningen

Men den delen av klimatförändringarna som beror på de naturliga variationer i temperaturen som pågått på Jorden under miljontals år rår vi sannolikt inte på.

Samtidigt gäller det att ersätta den domedagskänsla som råder i dag med visioner om hur världen ska lyckas.

Vi kanske kan lära oss av månlandningen. När Kennedy uttalade sin vision om en människa på månen kändes den nästan omöjlig men tack vare fokus och hårt arbete lyckades människan med det omöjliga.

Det är den typen av bedrift vi behöver upprepa för att övervinna klimathotet.