Regeringen vägrar utreda viktigaste narkotikafrågan

Den goda nyheten är att regeringen äntligen går med på att utreda narkotikapolitiken.

Den dåliga är att den viktigaste frågan utesluts.

Lena Hallengren, Sveriges kanske flitigaste politiker för närvarande, det går knappt en dag utan att socialministern håller presskonferens eller gör utspel, meddelade härom dagen att ännu en utredning ska tillsättas.

Denna gång om narkotikapolitiken. Vilket onekligen var på tiden.

 

Redan för drygt ett år sedan krävde ett enigt socialutskott att regeringen skulle utvärdera förd politik inom området, "för att säkerställa att den bygger på evidensbaserad vård, beprövad erfarenhet och skademinimering".

Ansvariga ministrar svarade med att titta åt ett annat håll med sådan envishet att det vore frestande att skriva att de likt strutsen körde ner sina huvuden i sanden, om det nu inte vore för att det faktiskt inte stämmer att denna fågelart möter fara genom att bete sig på det sättet.

Men regeringen kommer inte undan den dystra statistiken, Sverige har i princip högst narkotikarelaterad dödlighet i Europa, och Hallengren kunde inte ducka hur länge som helst. 

Utredaren, som tillsätts efter sommaren, ska titta på hur påföljderna för narkotikabrott kan bli mer effektiva än vad de är i dag.

Det är utmärkt. Det finns nämligen ingen anledning att tro att de korta fängelsestraff som ofta delas ut för brott som begås på grund av att gärningspersonen sitter fast i missbruk är det intelligentaste sättet att hantera denna form av kriminalitet.

Vare sig målet är att få ner den sammanlagda brottsligheten eller att hjälpa sjuka människor, torde vård, behandling och stöd vara bättre alternativ.

 

Dessvärre vägrar regeringen gå med på att utvärdera 1988 års kriminalisering av eget bruk av narkotika.

Det är mycket tråkigt. Lagen har över 30 år på nacken och än har inte en enda vettig utvärdering gjorts. Det finns frågor som väntar på sina svar.

Har förbudet lett till minskad vilja att söka vård för beroende, sjukdomar eller skador?

Leder en prick i belastningsregistret för innehav av något gram hasch till att det blir svårare att få jobb?

Har lagen över huvud taget haft någon avskräckande effekt på ungdomar?

Folkhälsomyndigheten har stillsamt påpekat att det vore en god idé att undersöka detta.

Inte nödvändigtvis i syfte att avkriminalisera eget bruk. Utan för att det är bättre att bygga politik inom ett område som detta på kunskap än på ideologi.

 

Att polisen efter att ha analyserat encrochat närmast chockat konstaterar att drogmarknaden i Sverige kan vara tio gånger så stor som tidigare beräkningar gett vid handen, är ett indicium så gott som något på att det finns blinda fläckar.

Kanske, visar det sig, har Sverige gått fel väg. Kanske visar det sig att kriminaliseringen fått lyckosamma effekter. Kanske finns det såväl för- som nackdelar med nuvarande ordning.

Endast forskning kan ge oss svar. Men Hallengren, som ju de senaste åren har låtit sig vägledas av Folkhälsomyndigheten inom ett annat område, vägrar.

Vilket i sin tur beror på att den politiska majoriteten sitter fast i ett dogmatiskt tänkande som har präglat svensk narkotikapolitik sedan 1970-talet.

Socialminister Lena Hallengren.

Sverige har det senaste decenniet i och för sig tagit visst intryck av en omvärld som mer fokuserar på behandling och mindre på bestraffning, men än lär det dröja tills de ideologiska skygglapparna ramlar av sina fästen.

Under tiden kommer missbrukare sannolikt att fortsätta gå under i större utsträckning i Sverige än i andra europeiska länder.

Regeringens proklamerade nollvision för narkotikarelaterad dödlighet må låta storslagen, men en människa med abstinens är i regel för upptagen med annat för att bry sig om sådana tjusigheter.

Det hela är väldigt sorgesamt.