Tänk om jag sagt något om könshåret?
Min största tillgång är att jag nästan aldrig, med betoning på nästan, befinner mig på just den plats där jag skulle kunna ställa till det.
Det brukar jag tänka på då och då för att känna tacksamhet.
Eller när jag via medier bevittnar en händelse som jag är glad över att jag inte är i närheten av. Tack Gud, ödet eller om det är slumpen, för att jag inte var precis där och då.
Det senaste exemplet är intervjun med paret Löfven i Carina Bergfeldts intervjuprogram Carina Bergfeldt. De, alltså paret Löfven, var tydligen oerhört charmiga. Något jag hört från flera håll. Min mor, till exempel, menar att de var så härliga att hon kanske blivit socialdemokrat. Hon som alltid röstat på Folkpartiet av sed blev alltså så betagen av paret Löfven att det kan ha ändrat hennes rösttradition.
Hur som helst så berättade en vän till mig att Stefan i programmet avslöjade att han och Ulla bastar regelbundet och att han då passar på att raka sig. Min vän poängterade sen att ingen i studion efter denna information frågade om Stefan med raka menade att han rakade sitt könshår. Så klart gjorde ingen det. Varför i hela friden skulle någon göra det?
Men min vän ville i alla fall ta upp det faktum att ingen gjorde det, vilket hade varit väldigt opassande och fånigt, och det var han och, antar jag, vi alla glada för.
Så fort min vän sagt det så översköljdes jag av en oerhörd tacksamhet över att jag inte var på plats när Stefan sa det där om att han rakar hår under hans och Ullas gemensamma bastusessioner. För tänk om jag varit där och sagt något om till exempel könshår?!
Gud, vad det hade varit vulgärt och fjantigt av mig!
Nu tror jag inte att jag hade sagt så. Men tillfället gör idioten.
Så vilken lisa för själen att jag inte var där.
Åhhh, vad glad jag är över att jag inte var där!
Samma känsla fick jag inför bilderna av stormningen av Kapitolium i Washington D.C. Visst kände jag förfäran precis som ni och självklart tänkte även jag: ”Herregud vilken idiot!”, när jag såg bilden på mannen som glatt vinkade medan han bar bort Nancy Pelosis pulpet.
Men.
Inombords sa jag också: Puuh! Vilken himla tur att jag inte var på plats.
Inte för att jag skulle ha varit någon av dem som var ute efter att hänga Mike Pence, men hade jag kunnat planlöst gå och skrota i korridorerna i kongressen? Ja!
Hade jag trängt mig in tillsammans med mobben, blivit tårgasad och sen förvirrat gått fram till en journalist och utan att någon frågat uppgett mitt namn och personnummer? Gud ja, det är sjukt plausibelt!
Hade jag postat ett klipp på Instagram där jag står och slår en polis med en amerikansk flagga samtidigt som jag gör reklam för min podd? Risken för det är väldigt stor.
Nu finns det så klart massa olika anledningar till att jag inte skulle ha gjort det. Men framför allt är det på grund av att jag helt enkelt inte var där.
I det senaste avsnittet av Fråga Doktorn började alla i studion plötsligt göra superlöjliga motionsrörelser och det var så pinsamt att jag ville dö när jag såg det. Hade jag gjort dessa rörelser om jag varit på plats? Ja, men nu jag var inte på den platsen!
Just detta faktum att jag helt enkelt inte var där har räddat mig från så mycket förödmjukelse och än värre ting.
Visst, detta låter dumt, men håll med mig att geografi, bitches, det har räddat oss en och annan gång.
Shit, vad skönt att man inte var där!