Vad mer får man inte skämta om?
”Från och med nu har filmproducenter inte längre rätt att våldta skådespelerskor, så mycket är klart, men vi måste reda ut en annan sak: Hur är det egentligen för oss, får vi fortfarande ligga oss till roller?”
Frågan ställdes av komikern och skådespelerskan Blanche Gardin på Cesar-ceremonin, Frankrikes Oscarsgala, mitt under Metoo-vintern 2018. Publiken brast ut i ett lite obekvämt skratt.
Gardin lyckades med det som den brittiske komikern James Corden misslyckats med några veckor tidigare, när han på en gala i Los Angeles skämtade om att solnedgången var så vacker att Harvey Weinstein hade velat bjuda upp den på hotellrummet. Då blev det ramaskri i Hollywood. Industrin som spottar ur sig romantiska komedier på löpande band lider uppenbarligen kronisk brist på humor. Corden fick snällt be om ursäkt.
Något liknande hände i veckan då komikern Jonatan Unge publicerade en otroligt fnissig kolumn där han småraljerar över nätverket Porrfri barndom och den svenska sexualundervisningen. Jag skrattade rakt ut på slutet. Väldigt många tycks inte ha gjort det. På sociala medier postades en uppsjö av kränkta kommentarer med smetig sentimental underton. Man får nämligen inte SKOJA om så ALLVARLIGA saker som SEXUELLT VÅLD. Och här vill man ju ställa följdfrågan till den goda smakpolisen: Vad mer får man inte skämta om?
För några månader sedan fick jag ett mejl från en italiensk man som invandrat till Sverige för snart 20 år sedan. Han beskrev hur han upplever att hans nya hemland saknar självdistans och ironi och att han av det skälet har svårt att hitta sin plats i samhället. Jag hajade till av två skäl: Att det kom från en italienare – landet som är världsbäst på ironi så subtil att den ibland är svår att uppfatta – och att jag själv gör samma reflektion allt oftare.
De där skämten som är så utmanande att man måste hämta andan innan man börjar skratta har blivit färre. Förmågan att skratta åt sig själv nästan obefintlig. Jag vet inte exakt vad det beror på, men en gissning är att Sveriges uppskattningsvis sju miljoner indignationsinspektörer gör utrymmet för chockskämt allt mindre. För varje satirlåt om pedofili som släpps finns 300 schlagerstjärnor och influencers med jätteplattformar redo att hetsa upp ett drev.
I Frankrike, där satirtraditionen går tillbaka till revolutionsåren, var Blanche Gardins Metoo-skämt mest en notering i marginalen. De absolut råaste franska komikerna är kvinnor som konstant töjer på ramarna för vad man får säga. Vilket väl är själva poängen med standup.
Förra veckan började rättegången mot flera personer som misstänks för medhjälp vid attentatet mot Charlie Hebdo i Paris. Samtidigt återpublicerade satirtidningen de nidbilder av profeten Mohammed som ska ha varit motivet till massakern 2015 då tolv personer dödades och elva skadades av jihadister. Tidningen går ofta långt över alla anständighetsgränser när de tecknar påvar som har analsex, muslimska kvinnor som bygger bomber och judiska industrimagnater med klassiskt antisemitiska kännetecken som stora näsor och sedlar i fickorna.
Det är inte svårt att vända sig emot smaklösheten i Charlie Hebdos publiceringar, hur de håller liv i fördomar och sparkar nedåt lika mycket som uppåt. Men ingen kan beskylla tidningen för att inte våga. Ingen i hela västvärlden har betalat ett högre pris för att skämta och skända än Charlie Hebdos tecknare. De är en ständig påminnelse om vikten att få skoja om precis allt, också på liv och död.