Läkaren Jaan Albo stämmer Region Stockholm

Efter över 40 prickfria år som läkare blev Jaan Albo plötsligt av med sin försörjning.

Jaan Albo, som efter årtionden som läkare plötsligt berövades sin försörjning, stämmer region Stockholm.

Han säger att han är utsatt för en orättvisa och en kränkning och att han inte skulle kunna se sig i spegeln om han inte tog upp kampen mot överheten.

– Men framförallt är det patienterna som blir lidande, säger han, ett påstående jag inte finner skäl att betvivla.

Att denne läkare vill ha de intäkter som i februari över en natt och utan begriplig förklaring ströps samt skadestånd är en sak.

En annan och för juristnördar mer intressant dimension är att Albo testar en rättsligt oprövad väg.

För ett äventyr av sådant slag i paragrafernas djungel krävs givetvis assistens av en stigfinnare i form av en rutinerad advokat, men låt mig få återkomma till de juridiska labyrinterna och först rekapitulera händelseförloppet.

Denne neurolog, det vill säga en läkare som behandlar sjukdomar i nervsystemet, migrän, epilepsi, parkinson, hade vid 69 års ålder arbetat i över 4 decennier och genom åren haft över 50 000 patientbesök i sin lilla läkarpraktik i Vällingby i västra Stockholm.

Jag träffade Albo för ett par månader sedan, hans öde uppmärksammades i Aftonbladet.

 

I slutet på oktober damp det ner ett brev från region Stockholms hos honom och de övriga fem privatpraktiserande neurologerna i huvudstadsområdet.

De anmodades skicka in ett antal journaler för kontroll, vilket de gjorde. I februari kom ett nytt brev.

Hälso- och sjukvårdsförvaltningen hade beslutat att temporärt hålla inne ersättningen för patienterna för tre av läkarna.

Den ersättning som utgör i princip hela dessa läkares inkomster och dessutom utgör de intäkter med vilka lokalhyror, sekreterare och utrustning betalas.

I bistra och byråkratiska ordalag förkunnades att den preliminär granskning av journalhandlingarna som ett norskt bolag hade gjort på uppdrag av regionen gav vid handen att stora brister fanns i journalföringen och att felaktig läkarvårdsersättning hade betalats ut.

Vilka var då dessa stora brister? Det framgick inte.

Redan det är egendomligt. Än värre är dock att läkarna inte gavs möjlighet förklara sig. De fick inte möjlighet att bestrida anklagelserna.

Kort sagt, Jaan Albo och de andra berövades den rätt som är ett av fundamenten i en anständig rättsstat, rätten att försvara sig.

Som av en händelse stängdes pengakranen av endast för de tre neurologer som fick ersättning via en gammal taxa som håller på att fasas ut.

Man behöver varken vara Sherlock Holmes eller grälsjuk ledarskribent för att misstänka att regionen ville göra sig av med några gamla stötar för att få bättre ordning och reda i sina datoriserade system.

I en tvist som denna har inget yrkande rests tidigare.

 

Inte helt överraskande kom den färdiga utredningen till samma resultat.

Påståenden om total oreda i journalerna kryddades med slutsatser som går att sammanfatta med att Albo ansågs vara en usel läkare.

De patienter som har hört av sig till mig efter den förra artikeln är av en annan uppfattning. De tycker att den neurolog som har hjälp dem i många år med deras migrän har gjort ett utmärkt jobb.

Och i den stämning som i förra veckan lämnades in till Stockholms tingsrätt intygar tre överläkare som genom åren har haft mycket med Albo att göra att denne är en kompetent kollega.

Med de orden är jag också framme vid det egentliga ärendet för denna text, nämligen att beskriva ett väldigt ovanligt juridisk förfarande.

Vid klagomål på myndighetsbeslut är Förvaltningsrätten den naturliga instansen att vända sig till.

 

Men advokat Per Gunnarsson, som har engagerat sig i neurologernas situation, har provat den vägen tidigare. Det var då regionen betedde sig likadant mot några psykiatriker för några år sedan.

Det gick inte alls. Tumme ner i Förvaltningsrätten och nästa instans, Kammarrätten, vägrade befatta sig med ett så kallat verkställighetsbeslut.

Så nu vänder sig läkarna i stället till tingsrätten. Det hävdas att beslutet att temporärt stoppa utbetalningarna strider mot lagen eller i varje fall saknar stöd i lagen.

Dessutom krävs en så kallad säkerhetsåtgärd. Det är detta som gör stämningen så ovanlig.

Säkerhetsåtgärder förekommer då och då inom tvistemål. Säg att någon gör anspråk på varor som är lastade på ett fartyg i hamnen. Det gäller då att hindra att fartyget tuffar i väg med godset och försvinner för gott.

I en tvist av detta slag har dock, såvitt jag vet, inget sådant yrkande rests.

Jag ska inte förlora mig i juridiken, det räcker med att berätta att stämningen innehåller referenser till grundlagen, rättegångsbalken, förvaltningsrättsliga principer, JO-beslut, Europakonventionen och allt vad det nu är.

Kontentan och det grundläggande principiella resonemanget behöver man dock inte vara lagklok för att begripa, läkarna har dömts ohörda. De har inte fått försvara sig. De har inte kunnat överklaga.

 

Jaan Albo har arbetat som läkare i över 40 år.

Medan rättens kvarnar nu långsamt har börjat mala, sitter Albo i sin mottagning och säger vänligt men bestämt nej till människor som vänder sig till honom med kronisk migrän och andra sjukdomar med förödande inverkan på kvaliteten på livet.

– Det är en fråga om läkaretik. Jag kan inte börja bygga nya relationer med patienter om jag inte vet någonting om framtiden.

Han har tidigare haft runt 200 patienter per månad. Ungefär 30 procent av dem har han lyckats remittera vidare till Karolinska.

– Några av patienterna har sett skeptiska ut. Ingen rök utan eld. Men de flesta har varit väldigt fina, jag har fått kramar och blommor.

Och inget har blivit bättre av att regionen till patienter som har hört av sig på vaga grunder påstått att Albo inte har skött sitt arbete.

Ett påstående som ska ses i ljuset av att han efter över 40 år som läkare aldrig har kritiserats av IVO eller Socialstyrelsen.

 

De senaste månaderna har en hel del tid gått åt till att bemöta regionens anklagelser om bristfällig journalföring. En del av det arbetet finns med i stämningen. Han tillbakavisar i princip allt som har lagts honom till last.

Förvaltningen har inte fattat slutgiltigt beslut än. Men det ser inte ljust ut.

Albo blev först ledsen, sedan arg. Ett par månader senare har känslorna lagt sig. Kvar finns dock ett moraliskt behov av att kämpa mot en felaktighet och en orättvisa.

– Jag betalar just nu för att jobba. Det är ohållbart. Så efter sommaren är det nog slut.

Det här är ingen klagosång över några läkare som i slutet på sina välbetalda yrkesliv tvingas stänga sina lådor.

Det här är en berättelse om hur människor med svåra sjukdomar kommer att drabbas.

De tre läkare som berövas sin försörjning tar emot ungefär 50 procent av de neurologiska patienterna inom öppenvården i regionen.

De har, som sagt, inte fått försvara sig. Det strider mot grundläggande rättsliga principer i ett civiliserat land.

En måttligt nytänkande kulturskribent hade sannolikt inlett en text av det här slaget med en travesti på någonting berömt ur världslitteraturen för att sätta rätt ton.

Någon måste ha förtalat Jaan Albo, ty utan att ha gjort något ont fick han ett brev från Region Stockholm en morgon.