Med två gnäggande hästar rakt in i framtiden

”Länge betalade jag helst med kontanter. Nu vet jag inte ens hur de svenska sedlarna ser ut”.

Detta är största ögonblicket i mänsklighetens historia, sa Helena Blackbright, projektledare på Akademin för innovation, design och teknik vid Mälardalens universitet.

Hon sa det på ett seminarium i Almedalen för fyra år sedan och jag tänker på det ibland. Jag lever i mänsklighetens märkligaste tid, den hoppfullaste, en tid som rymmer ändlösa möjligheter.

Matförsörjningen, hälsofrågor – allt kan lösas med den nya tekniken, sa Blackbright.

Andra tekniknördar hyser samma hopp. På Singularity University i Silicon Valley 2015 sa en företrädare att de kan lösa alla problem – ja, alla problem som plågar mänskligheten.
 

Inför invasionen av Irak 2003 var jag inbäddad på en amerikansk bas i Kuwait. Amerikanerna var häpnadsväckande öppna, övertygade som de var om att deras olagliga krig var stod i rättfärdighetens tjänst och att de snabbt skulle segra.

Allt fick jag se, kommandocentralen, högkvarteret för psykologisk krigföring, ställningarna med luftvärnsrobotarna Patriot.

Bara drönarna var hemliga.

I dag är drönare inte bara dödliga vapen, de är leksaker också.

Den tekniska utvecklingen rusar och allt är möjligt. Ingen människa orkar hålla reda på alla innovationer, åtminstone ingen som har ett liv utanför ettorna och nollorna.

Jag brukar vara långsam att ta till mig tekniska nyheter, inte för att jag hatar förändring utan för att jag är bekväm. Jag köpte LP-skivor tills jag en dag fick svaret att skivaffären övergått till att bara sälja CD.

Nu är affären också borta.

Länge betalade jag helst med kontanter.

Nu vet jag inte ens hur de svenska sedlarna ser ut och jag lyssnar mest på streamad musik.

 

Tankar och världssyn kan vara framåtsyftande men känslor och reflexer dröjer kvar i det förgångna. Vi ser framåt men befinner oss i gårdagen.

En del stänger tankar och ögon och stannar i det förgångna, det gäller både företag och människor som inte klarar av att ställa om till nya tider. Kodak är det kändaste företagsexemplet. Den som vill få exempel på människor som hatar tiden vi lever i kan botanisera i min inkorg matad med alienation och avsky.

Affärstidningen Dagens Industri har ett stiligt helgmagasin som heter Weekend. Bland all gemytlig nöjesläsning finns också tester av bilar. Fredagen den elfte november recenserar DI Weekend en sportbil från Mercedes som kostar 2,1 miljoner kronor.

Den är underbart vacker.

Den drivs av en V8-motor som drar 1,3 liter milen och släpper ut 292 gram koldioxid per kilometer. 

Jag antar att Mercedes tillverkar bilen i cynisk profithunger. Vinsten per sålt fordon är så stor att bolaget inte kan förmå sig att avstå.

Någon imagevinst finns rimligen inte. Lanseringen av en sådan bil ropar: Vi är gårdagens nyheter!

 

Det är en bil vars köpare ropar: Jag hatar framtiden! Jag skiter i klimatet!

Och ändå förstår jag impulsen, att den bilen vill jag ha. Den är så vacker, fulländad i teknik och form.

Det är fulländad teknik från en annan tidsepok precis som en landå dragen av hästar med skimrande päls kan vara fulländad.

Landån dragen av två hästar har en ljusare framtid än Mercedesen med 585 under huven. Från 2035 ska man inte längre få sälja nya bensin- och dieseldrivna bilar inom EU; landåer går fortfarande utmärkt att tillverka och saluföra.

Mercedesen gör noll till hundra på 3,6 sekunder. Hästarna ryter.

Förr var det imponerande. Nu har snart varenda eldriven familjebil samma acceleration. Såvitt jag förstår är de flesta Teslamodeller snabbare än Monstermercan. Dessutom flaggar Tesla för en modell som ska göra noll till hundra på 1,1 sekund.

 

Det är något djupt rörande med Mercedesen och DI Weekends seriösa test. Som om någon på fullt allvar hade testkört en landå med två gnäggande hästar på 1930-talet och gett den högsta betyg.

Följ ämnen i artikeln