Till slut är alla rasister och då är ingen rasist

SD-ledaren Jimmie Åkesson under Aftonbladets partiledardebatt på Norra Latin i Stockholm.

Hur är det nu, får man säga att Sverigedemokraterna är ett rasistiskt parti? Jag glömmer.

En synlig gräns pressas fram, lite varje dag, sammantaget ett sjumilakliv varje valrörelse.

Och om man får säga att Sverigedemokraterna är ett rasistiskt parti, bör man säga det?

Om man vill hålla Sveriges riksdag och regering fritt från rasistiska inslag är det då strategiskt att kalla dem vid deras rätta namn?
Väldigt förtjust är jag i tankegymnastiken att vid skarpt läge fråga sig själv: bör det här sägas, av mig, just nu?

Väldigt ofta är svaret nej på samtliga frågor. Det är alltid trevligare att låta bli och alla älskar inte att lyssna på vad du tycker.

Men det här är mitt golv och nu är det min dans, jag bjuder upp till den dans genom vilken rasisterna valsar ut ur det regeringsbildande som inte ligger långt borta.

 

Skulle tjugo procent av väljarna vara rasister? heter det.

Men är det verkligen så det fungerar? Att ju fler rasisterna är desto mindre rasistiska blir de? Till slut är alla rasister och då är ingen rasist. Tja, så kanske det är. Spännande!

I Sveriges Radios partiledarutfrågning hänvisade Jimmie Åkesson till ”skvallerpressen” och jag pillade mig hårt i öronen med den där topsen som man absolut inte ska använda eftersom man riskerar att göra saken än värre.

Ibland tänker jag att Jimmie, sitt parti till trots, ju faktiskt bara är en person vilken som, en politiker vilken som. Sen pratar han. Om skvallerpressen till exempel, när det är tidningar som den här som avses.

Att så flagrant apa efter den konservativa kräkpopulismen i väst, är det inte genant att vara så icke-originell? Trump har kallat New York Times ”fake newspaper” och nu vill Jimmie vara lika tuff.

 

Vi befinner oss alla i en kollektiv mardröm som kan handla om att en mördare är lös eller att ens barn har skadat sig. Vi försöker ringa 112 men slår 673, vi försöker skrika men vi har ingen röst, vi tar sats för att springa efter hjälp men kan inte lyfta benen.

Det är en mardröm mitt på ljusa dagen när vi ser de lilabeiga, får man säga så?, partierna välja ord som driver på söndring och splittring.

Steget mellan att kalla svenska tidningar för skvallerpressen till att kalla media folkets fiende är kortare än en tops.

Alla har sett den: Sverigedemokraternas rättspolitiske talesperson Tobias Anderssons tweet med ett SD-pyntat tunnelbanetåg till budskapet ”Välkommen till återvandringståget. Du innehar en enkelbiljett. Nästa stopp Kabul.”

Tobias Anderssons tweet.

Sverigedemokraterna har en rasistisk rättspolitisk talesperson, ett rasistiskt tåg, en rasistisk partiledare och om du som funderar på att rösta på Sverigedemokraterna är rasist vet bara du och kanske någon till.

Gjorde jag det värre nu?

Kanske skulle jag inte ha petat.

Låtit vaxet sitta kvar.

Gegga igen tills det blir stopp.

Och då blir medicinen dyr, ingreppet avancerat.

Peta på.

Tops är skönt.