Varför var Persson så positiv till kungen?

Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-04-10

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

I Stephen Frears film ”The Queen”, med den geniala Helen Mirren som porträttlik drottning Elizabeth II, är det Tony Blair som räddar Storbritanniens kungahus när det håller på att blåsa omkull i samband med prinsessan Dianas död 1997.

Det var en paradox, att just labours nytillträdde premiärminister var mannen som insisterade på att frälsa drottningen från hennes stelbenta fixering vid det kungliga protokollet och därmed hjälpa henne att komma folkets sorg till mötes.

Protokollet föreskrev att Buckingham Palace inte skulle reagera officiellt på prinsessans död eftersom hon och prins Charles var skilda. Allra minst skulle kungahuset befatta sig med Dianas begravning.

Tony Blair hade av naturliga skäl en annan kontakt med stämningarna i folkdjupet än de på slottet Ballmoral i Skottland törnrosasovande kungligheterna.

Det var Tony Blair som mot sina antirojalistiska och antimonarkistiska medarbetares vilja ringde så ihärdigt i drottningens väckarklocka att monarken i sista stund slog upp sina ögon och såg efter vad som pågick:

Hon såg ett folk som badade i tårar och var på väg att vända sin sorg och bestörtning till helig vrede mot det likgiltiga och tjockhudade huset Windsor.

Situationen räddades av att drottning Elizabeth II följde Tony Blairs råd, höll ett direktsänt tv-tal, halade flaggan på Buckingham Palace på halv stång och ombesörjde en officiell begravning.

Vadan denna välvilja mot drottningen? Varför passade inte Tony Blair på att i labours anda försöka göra sig kvitt kungahuset när det nu plötsligt stod och svajade som en ungbjörk i storm?

Svaret kanske står att finna någonstans i närheten av svaret på frågan varför Sveriges kung Carl XVI Gustaf tillhör de få personer Göran Persson yttrade sig odelat positivt om i Erik Fichtelius omdebatterade dokumentär.

Många höjde på ögonbrynen när Persson underströk att kungen sliter hårt för att korrekt fylla sin funktion och att han inte har fått någonting gratis. Finns det något kungen inte har fått gratis, var naturligtvis den givna motrepliken.

Jag förstår i och för sig vad Persson menade och håller med honom.

Ser vi till formell status och materiell rikedom har Sveriges kung naturligtvis fått ”allting gratis”. Men det är inte det som räknas när kung Carl Gustaf en dag ska summera vad som kom ut av det besynnerliga liv som blev hans.

Att födas till arvprins och sedan tidigt bli kronprins innebär en utvaldhet som predestinerar för ett abnormt liv i alla bemärkelser. Att vara förutbestämd för en tron och en glansomspunnen offentlig roll är inte någon nåd att stilla bedja om för en blyg, dyslektisk, faderlös pojke med få emotionella band till andra vuxna än sin barnsköterska.

Jag tycker Göran Persson har rätt i att Sveriges kung har visat självdisciplin och stort pliktmedvetande i sin strävan att uppfylla sin bestämmelse. Han har gjort det mot dåliga odds och lyckats lysande om man jämför med hans gelikar i det brittiska kungahuset.

Ändå ter det sig en smula förbluffande att det just är kungen som Göran Persson, ordförande för ett parti som ifrågasätter kungahuset, yttrar sig varmt och inkännande om när han knappast gör det om någon annan.

Kanske hyser vi alla inom oss en liten hopkurad solälskande katt, som, alla invändningar till trots, vecklar ut sig i sin fulla spinnande längd när en person i monarks ställning bemöter oss med förbindlighet, vänlighet och respekt? Som drottning Elizabeth bemötte Tony Blair. Och som Sveriges konung säkert har bemött Göran Persson och många andra partiledare som sedan tyst och stilla har tonat ned sina krav på införande av republik i Sverige.

Ja, säkert hyser vi alla en sådan katt. Eventuellt är den litet mer lättflörtad ju anspråkslösare förhållanden vi kommer ifrån men det är inte nödvändigtvis så.

Yrsa Stenius

Följ ämnen i artikeln