Att ändra spelreglerna i efterhand är att luras
Regeringen överväger att ge polisen tillgång till ett forskningsregister som miljontals svenskar finns i.
Att ett sådant förslag över huvud taget väcks säger någonting dystert om tillståndet i nationen.
Något beslut är ännu inte fattat, men regeringen har gett en utredare i uppdrag att se över biobankslagen.
En av sakerna Johanna Adami, rektor vid Sophiahemmets högskola, ska titta närmare på är möjligheten att använda det så kallade PKU-registret för "brottsutredande ändamål".
Detta register har funnits sedan 1975 och innehåller en biobank där blodprov från tre miljoner barn förvaras.
Blodproverna har tagits med föräldrarnas godkännande i syfte att förvaras för vård och behandling, spåra farliga sjukdomar samt som underlag för forskning.
Poliser, inte minst i cold case-grupper, har länge tjatat om att de vill ha tillgång till registret. Och vid en brottsutredning har ett av alla dessa blodprov haft en avgörande betydelse. Mijailo Mijailovij kunde bindas till mordet på Anna Lindh genom att PKU-provet jämfördes med dna från mordvapnet.
Den gången var biobanklagen ny och polisen hämtade blodprovet trots protester från sjukvården. Sedan utvecklades praxis som innebar att det krävs domstolsbeslut för polisen och några nya prover har inte lämnats ut.
Borde då inte polisen få tillgång till registret? Är det inte viktigt att ha så många alternativ som möjligt för att kunna klara upp grova brott?
Problemet är att föräldrarna gett sitt medgivande till förvaring av deras barns blodprov på villkoret att de endast ska användas till vård och forskning. Hur många hade sagt ja om de visste att godkännandet många år senare kunde få tråkiga konsekvenser för deras barn?
Att i efterhand ändra spelreglerna är att grundlura dem. När kommer nästa ändamålsglidning? Ska även försäkringsbolag få tillgång till biobankerna? Vad är meningen med att samtycka när grunden till samtycket kan ändras?
Dessutom kan forskningsprojektet skadas. Polisens agerande i samband med mordet på Lindh fick en hel del personer att lämna registret. En lagändring skulle sannolikt leda till ny flykt.
Att registret plötsligt görs tillgängligt för polisen undergräver dessutom förtroendet för sjukvården. Det kan bli svårt att upprätta nya biobanker i framtiden.
Och utöver detta så finns det anledning att ifrågasätta den polisiära nyttan. Ett och annat fall skulle säkerligen klaras upp, men det är inget sökbart DNA-register. För att hitta någon i biobanken måste du ha namn och födelseår på modern till den misstänkte.
Lagstiftarens ambitioner är ett bra lackmustest på hur vindarna blåser och hur samhället mår. Det känns i dag närmast overkligt att justitieminister Thomas Bodström och riksåklagare Klas Bergenstrand ville avskaffa livstidsstraffet för inte särskilt länge sedan.
Det är ännu färre år sedan som den dåvarande borgerliga regeringen helt ville stoppa polisens möjlighet att använda PKU-registret. En utredning som skulle se över biobankslagen tillsattes av socialdepartementet och lämnade ett förslag år 2010.
Men utredningen ansågs inte vara tillräckligt genomarbetad och förslagen slängdes i papperskorgen.
Då var den politiska ambitionen hur som helst ännu att värna den personliga integriteten. Inte många år senare är brottsbekämpningen, påhejad av medier och en gapig opinion, viktigare än nästan allt annat.
Vi ser det hända gång på gång, i såväl nya lagar som i pillandet i redan befintliga paragrafer.