Idrotten borde tas på större politiskt allvar

Frågan flyttas till sitt nionde departement

Beslutet att flytta idrotten till justitiedepartementet beror på all kriminalitet inom sporten.

Nyheten serverades av ingen mindre än Jeanette Gustafsdotter, Sveriges nya kulturminister, i en intervju i P1 Kultur i går.

Statsrådet klarade det mesta i den timslånga utfrågningen galant, men så är hon också en rutinerad och kapabel 55-årig kvinna som har haft det ena toppjobbet efter det andra under en karriär som de flesta inte kommer i närheten av.

Inte minst gladde det att hon tar vår tids attacker mot yttrandefrihet och journalistik på allvar, även om hon som många andra tycks göra en olycklig sammanblandning av hot och hat:

Det förra är i regel olagligt och ska i möjligaste mån lagföras, det senare är känslor som måste få finnas.

Jeanette Gustafsdotter, kultur - och demokratiminister

Då intervjun i princip var över kom dock en sista fråga. Vad kan kulturministern tänkas tycka om att idrotten flyttar från hennes portfölj till integrations- och migrationsminister Ygemans?

– Idrott är jätteviktigt för mig, men det känns helt okej. Det finns också mycket brottslighet hos idrotten och det är därför man valde att flytta på den, svarade hon.

Jahaja. Varför inte transportera hela kulturen till justitiedepartementet när ni ändå håller på?

Alltid är det ju någon rappare som sitter häktad, en full poet som har slagits på krogen eller en skådis som har torskat i en kokainhärva.

Folk som sysslar med idrott var redan arga för att en minister med så tunga områden som migration och integration även ska försöka hinna med fotboll och hästhoppning.

Givetvis blev de ännu mer förbannade av att höra kulturministerns förklaring.

Anders Ygeman, den minister som numera har ansvar för idrottsfrågor.

I sociala medier har de hoppat upp och ner av en ilska vi inte sett skymten av sedan matadoren blev galen på tjuren Ferdinand.

Krishantering inleddes förstås. I ett skriftligt uttalande beklagade kulturministern sitt babblande och Ygeman var ute och försäkrade att idrotten hade flyttats av andra anledningar.

Ett påstående som är en förolämpning mot väljarnas intelligens. Gustafsdotter hade naturligtvis inte sagt som hon gjort om det inte var den förklaringen hon fått.

Det går att vara arg över cirkusen. Det går att sucka uppgivet. Det går att finna uppståndelsen underhållande.

Men om inget annat säger förflyttningen någonting dystert om politikens njugga inställning till en av våra viktiga folkrörelser.

En folkrörelse som under 1800-talets senare hälft växte sig stor och som genom medlemsinflytande och röstning var en starkt bidragande orsak till demokratins genombrott i Sverige.

En rörelse som i dag har över tre miljoner medlemmar och som lämnar viktiga bidrag till allt från folkhälsa till meningsfulla aktiviteter i utsatta områden.

Men det finns ingen anledning att förvånas över att idrotten lämnar kulturen, där den logiskt sett hör hemma.

En titt i historieböckerna ger nämligen vid handen att detta politikområde har handskats med på det mest märkliga sätt.

Den första idrottsministern hette Ulf Lönnqvist och utsågs av Ingvar Carlsson 1986.

Lönnqvist huserade på Jordbruksdepartementet. Det är inget fel på bönder och kor, men vad hade sporten där att göra?

Märkligheterna har fortsatt. Bostadsdepartementet, finansen, inrikes, självaste statsrådsberedningen under Göran Persson, civildepartementet, socialdepartementet, kulturen...

Idrotten har skyfflats fram och tillbaka, fram och tillbaka. Den röda tråden tycks vara att ingen vill ha den.

Nu tror jag i och för sig att Ygeman, en glad figur som håller på Djurgården, inte har någonting emot att hans tunga och trista portfölj kompletteras med någonting kul.

Men idrotten borde uppgraderas politiskt. Och Magdalena Andersson, vänligen hitta en bättre anledning än kriminalitet till att området byter departement.