Jag unnar alla rojalistiska galningar den här stunden
Jag var i London för några veckor sedan och det finns inget bättre ställe att uppleva årets första varma dagar: Fotbollsträningar på slitna planer i East End, ett Leicester Square så fullt av folk att man knappt kan ta sig fram. Högljudda smålulliga tjejgäng med jättelånga ögonfransar. Spurten av Premier League!
Jag satt en kväll och väntade på en vän på en pub i South Bank när Dean kom fram. Ni vet typen: Mellan 55 och 60 år, rätt välklädd, en sån som tycker att ”en lady inte borde sitta ensam i en bar”.
Jag har nu givetvis inget emot medelålders engelska gubbar, fattas bara. Ibland känns det som att jag själv är en. Jag tillbringade halva min ungdom bakom bardisken på olika pubar (resten av tiden befann jag mig på den andra sidan) och i arbetsbeskrivningen ingick mer eller mindre att konversera de ensamma män som tittade förbi.
Det tog kanske tre minuter från det att han presenterat sig tills vi kom in på Deans känslor inför det brittiska kungahuset (stolthet, släktskap) och fem innan vi hann avhandla Meghan Markle (”Hon har lurat Harry bort från sin familj!”). När jag nämnde att jag är journalist spärrade han upp ögonen:
– Kommer du att rapportera från kröningen?!
Kung Charles – formerly known as Prince – kröningsfestligheter tjuvstartade redan i veckan och är, vågar jag påstå, det största som hänt i Storbritannien på den här sidan av millennieskiftet. Brexit kanske anmäler en avvikande åsikt här. Men genomfördes EU-avskedet i närvaro av en så kallad ”stone of destiny” på 125 kg som användes redan när Malcolm III av Skottland kröntes 1058? Levererade Boris Johnson utträdesavtalet i en 260 år gammal droska som badar i guld? Nej, just det.
Med tronarvingen gift och nästa generation färdigavlad blir kung Charles kröning också själva crescendot på ett mycket händelserikt kungligt halvsekel i Storbritannien. Om han nu inte trillar av pinn alldeles snart kommer brittiska rojalister inte få uppleva en liknande yra på flera år. Så visst känner man peppen. Visst är det roligt att britterna utlyst HELGDAG på måndag för att ta det hela in i kaklet. Visst förstår man Dean.
Intressant nog var det den gamle rockpoeten Nick Cave som sa det bäst, när han avkrävdes en förklaring till varför han tackat ja till att vara med i Australiens kröningsdelegation:
– Jag har ett oförklarligt känslomässigt band till kungligheterna; det udda med dem, det djupt excentriska med hela grejen som så perfekt reflekterar knasigheten med själva Storbritannien.
Den här helgen väljer britterna glädjen och knasigheten. Väntar gör tre dagars extravaganza och en ceremoni full av knäppa kåpor, barmhärtighetssvärd med magiska krafter och böner för regenten som nästan ingen kan längre, eftersom en kröning inte har ägt rum i Storbritannien på över sjuttio år.
Canterburys biskop Justin Wellby, som är engelska kyrkans överhuvud, fick häromdagen feeling så till den grad att han lanserade en ”homage of the people” – en sorts kollektiv lojalitetsbön – som pöbeln ska yttra under kröningsceremonin. Den lyder: ”Jag svär att jag kommer att vara Ers Majestät trogen, såsom era arvingar och efterträdare, enligt lagen. Gud hjälpe mig.”
Men så roligt skulle vi tydligen inte ha det. Den republikanska föreningen i Storbritannien kallade förslaget för ”tondövt” och ”folkföraktande” och biskopens presstjänst fick ta ett steg tillbaka och förklara att vissa kommer att uttala hela bönen, medan ”andra kanske ser det som ett ögonblick för inre reflektion”.
Jag tror och hoppas att Dean kommer att läsa hela bönen i morgon. Jag unnar honom och alla andra rojalistiska galningar den stunden.