Jag vill att politikerna också ska känna sorg
Det finns många saker jag är rädd för. Men att bli skjuten när siktet i själva verket är inställt på någon annan eller att vakna till ljudet av glassplitter och doften av rök, är inte några av dem.
Kanske finns den där någonstans, men den överskuggas totalt av den rädsla jag känner inför den politiska hopplösheten som råder.
När polisen säger att sprängningar, med sin synliga förstörelse, skapar ”ett djupt varigt sår i samhällskroppen” så instämmer jag. Men det där djupa, variga såret som samhällskroppen nu dras med går inte att jämföra med de psykiska och fysiska sår som förorternas invånare har levt med i många år.
Sår som lägger grunden för automatvapen och handgranater och barnsoldater.
Det talas ofta om gängkriminellas likgiltighet inför hur deras gärningar påverkar människorna runt omkring dem. Den likgiltigheten äcklar mig. Men politikernas likgiltighet äcklar mig, om möjligt, ännu mer.
För bakom löften om hårdare straff och anonyma vittnen är det tomt. Det ekar i frånvaron av omsorg för människorna som drabbas, för alla de familjer som slitits isär, för alla de lärare, socialsekreterare, fritidsledare, volontärer och poliser som larmar men aldrig blir lyssnade på – på riktigt.
Jag vill känna att våra ledare känner sorg, som medmänniskor i detta land.
Frånvaron av den gör mig rädd.
”Vill de ens att det ska bli bättre?” tänker jag och hör själv hur det låter. Jag skjuter ifrån mig tanken snabbt.
Men lika snabbt kommer en annan tillbaka:
Om det nu finns en så bred politisk enighet om att skjutningarna och sprängningarna måste få ett slut, varför tar de då inte slut?
Jag fattar, det är komplicerat. Men i backspegeln finns en valrörelse där man tävlat i att försöka få problemet att framstå som lättlöst för att vinna röster. Den spelade omsorgen för dem man i själva verket tycker borde lämna Sverige, eller aldrig ens ha kommit hit, är förödande. På sikt för hela samhället.
Hur det ska gå? Det är kört. Är det så, är det kört nu? Har Sverige blivit allt det där vi aldrig skulle bli? Ett land där man får skylla sig själv.
I varje mening som politiker yttrar om gängvåldets grepp om samhället hör jag bara ”men skyll er själva” viskas i bakgrunden. Det är så förbannat uppenbart. Och orättvist. Och kontraproduktivt. Och upprörande.
Det finns ingen sanning i det. Men vem är förvånad över politikernas lögner och brist på ansvarstagande? Invånarna i förorterna blir syndabockarna. Samtidigt tittar de som försatt dem i den här situationen allvarsamt in i kameran och väser väl valda ord om hårdhandskar. Precis som den förra regeringen gjorde, och precis som nästkommande regering kommer att göra. Men medkänslan, kärleken och reformerna som skulle kunna skapa faktisk förändring uteblir.
Det gör mig fruktansvärt sorgsen.