SVT:s finjournalister låter politikerna komma undan
Varje partiledardebatt i tv urartar på senare tid till en förolämpning mot publiken/väljarna.
Förra söndagens debatt i SVT var sannerligen inget undantag. Likt min kollega Johan Croneman i DN anfäktades jag efteråt av en vilja att gå ut på balkongen och skrika rakt ut i rymden. Den känslan tror jag inte Croneman och jag var ensamma om.
Eftersom valrörelsen var över hade man kunnat tänka sig ett lugnare och probleminriktat samtal om vad regering och opposition hade kunnat enas om, eller åtminstone diskutera, när det gäller de stora och akuta problem som Sverige står inför. Därav blev intet.
I stället förvandlades föreställningen snabbt till ett ”blame game”, som Annie Lööf, C, så fyndigt sammanfattade det barnsliga grälandet. Det vill säga en lek där båda sidor låtsas att allt elände kan skyllas på den andra sidan. Och däremellan bara lustifika personliga utspel.
”Vi vann och ni förlorade”, hånade den nye statsministern vid ett flertal tillfällen. Till och med ledarsidan i det nyblivna regeringsorganet DN fann att ”det var ett märkligt budskap att göra till huvudnummer”. Faktiskt under rubriken: ”Varför låter Kristersson som en dålig förlorare?”
Ebba Busch (KD) passade på att framföra sin tacksamhet till ”svenska folket som gett henne förtroendet att vara energiminister” och den allt som oftast virrige korvätaren Johan Pehrson (L) gjorde utspel om hurusom skjutandet i skolorna var en direkt följd av invandringen.
Förutsättningen för den typen av poserande utspel är politikernas övertygelse om att publiken/väljarna består av idioter. Alla tre regeringspartierna förlorade ju valet. Det var en av valets två vinnare som i nåder utnämnde M, KD och L till regeringsbildare, nämligen Jimmie Åkesson (SD). Den andra vinnaren var Magdalena Andersson (S).
Svenska folket har sannerligen inte gett Ebba Busch förtroendet att vara energiminister. Hon har utnämnts av Ulf Kristersson, med SD:s godkännande. Och skolskjutningar har Sverige hittills varit förskonade ifrån, även om Korv-Johan Pehrson (L) där tror sig ha funnit ännu ett argument mot invandring eller flyktingmottagning.
Det här sättet att uppträda, som är en fortsättning på den kanske mest nedbusade valrörelsen på närmare hundra år (”Kosackvalet” 1928) är självdestruktivt för politikerna. De betalar med ett högt pris, väljarnas förtroende.
Enligt Demoskops väljarundersökning rasade förtroendet för Ebba Busch med hela 7%, med 5% för Johan Pehrson och 3% för Ulf Kristersson efter valet. Bland kvinnliga väljare har Ebba Busch åkt ner på 6:e plats från sin tidigare topplacering. Johan Pehrson rankas sist av alla bland kvinnliga väljare, till och med efter de miljöpartistiska språkrören. Ulf Kristersson hamnar långt efter både Magdalena Andersson och Annie Lööf och där ligger han bara en ynka procentenhet före Nooshi Dadgostar. Till och med männen rankar Magdalena Andersson före den nye statsministern. Demoskops statistik är mycket talande, dock inte återgiven i den
regeringstrogna pressen.
En slutsats är dock säker. Det lönar sig inte i längden för politiker att behandla det politiska samtalet som en lek, eller som en sport i att aldrig svara på en fråga.
Vad som dessvärre lönat sig på kort sikt i senaste valet är att utfärda medvetet lögnaktiga vallöften, som att fixa återbäring på elräkningarna före jul eller sänka bensinpriset med upp till 10 kronor. Högersidan vann valet med en marginal på 0,7% på grund av SD:s framgångar och det är högst rimligt att beskriva den segern som en följd av direkt lögnaktiga vallöften.
Ljugandet och trixandet är dock en kortsiktig taktik som bygger på föreställningen att det där har väljarna glömt till nästa val. Men det är ingalunda säkert.
Politik som en sorts sport att sabotera alla debatter och utfärda löften som man inte tänker hålla kan möjligen vara kul för de politiker som känner sig skickliga i den konsten. Även om det kommer surt efter.
Skulden för en utveckling som lett fram till politisk debatt som lurifaxig sällskapslek faller dock inte enbart på borgerliga politiker. Sossarna Mikael Damberg, Morgan Johansson och Peter Hultqvist ligger inte långt efter Ebba Busch. Särskilt den senare tycks sätta en ära i att aldrig besvara en fråga från journalist.
Och därmed är vi framme vid den stora pinsamheten. De viktigaste politikerdebatterna förs i radio och framför allt tv. De politiska journalisterna på radio och tv har blivit fint folk på grund av det förhållandet. Som om de vore en sorts politikernas arbetskamrater. Därför har de successivt anpassat sig till den politiska leken och låter politiker komma undan med den förmenta skickligheten i att inte besvara frågor. Som om det skulle bli pinsam stämning kollegor emellan om dessa finjournalister uppträdde som normala journalister. Därför kommer politiker hela tiden undan med sin föraktfulla lek. Det uppmuntrar dem till än mer trixande.
Denna form av symbios mellan elitpolitiker och elitjournalister är kanske den viktigaste förklaringen till att oskicket utvecklas alltmer. Men det går faktiskt att tvinga politiker, likaväl som förbrytare eller direktörer, att svara på frågor. Dock till priset av dålig stämning. På samma sätt skulle dessa finjournalister kunna agera när de är debattledare och tvinga fram lite ordning och reda. Men återigen till priset av dålig stämning. Rent tekniskt är det inte omöjligt, det har SVT:s Anders Holmberg visat i 30 minuter. Fast då ställer politikerna inte upp hos honom, utan väljer finare journalister. Den möjligheten borde SVT och SR beröva politikerna. Det demokratiska samtalet skulle tjäna på det. Därmed vi alla.
Ansvaret vilar tungt på SVT och SR.
För övrigt anser jag att…
… Lars Linders dagliga grötrim i Dagens Nyheters kulturdel visar tydliga stråk av genialitet.
… den svenska regeringens underdånighet inför den turkiska gangsterregimen blir allt pinsammare för varje ny eftergift.
… det viktigaste resultatet i VM i fotboll var att England inte vann.