Stockholm är lika tyst som dagarna efter mordet på Palme

Taxichauffören Dinko har under 18 år i branschen inte varit med om någonting liknande.

Det är tidig eftermiddag, vi susar genom ett spöklikt tomt Stockholm och han har bara lyckats köra in 800 kronor hittills i dag.

Ja, vad är det som pågår? Jag har inte upplevt den här stöddiga och bullriga staden så här lågmäld och ödmjuk och försiktig sedan veckorna efter mordet på Olof Palme.

 

Det är många år sedan nu, jag var väldigt ung, men minns så tydligt allvaret hos invånarna, försiktigheten, värdigheten.

Dinko, en medelålders man från Etiopien som i ungdomen kom till Sverige för att studera, började jobba halv sju i morse. Åtta timmar senare är han endast uppe i sin fjärde körning.

Normalt hade det tickat in tre och ett halvt tusen så här dags. Av det får han 30 procent. Nu? Han orkar inte ens räkna ut hur låg timpenningen är.

”Till och med bilarna var tystare”, har Ulf Lundell skrivit i en träffande beskrivning av Stockholm dagarna efter statministerns mardrömslika död.

 

De är lika märkligt tysta nu och precis som då håller en vit, medelålders man presskonferens i tid och otid och talar om hypoteser och prognoser och förhoppningar.

1986 hette han Hans Holmér och var spaningsledare, 34 år senare sätter vi vårt hopp till Anders Tegnell, statsepidemiolog.

Anders Tegnell, statsepidemiolog på Folkhälsomyndigheten.

Vi är framme vid Folkhälsomyndighetens lokaler i Solna, Dinko berättar att han kommer att jobba till sent i kväll och hela helgen och båda hans barn pluggar på universitetet och ska ”bli någonting annat än taxichaufför”.

Reportrar och fotografer trängs och en informatör berättar att det letas efter en större lokal och jag kommer på mig själv med att tänka att det vore ironiskt om Stockholms journalistkår slogs ut av virus under en presskonferens anordnad av Folkhälsomyndigheten.

Män och kvinnor från diverse organisationer säger samma sak som vid statsminister Stefan Löfvens presskonferens tidigare i dag: Gymnasieskolorna stänger, alla som kan ska arbeta hemifrån och folk över 70 ska skyddas.

Någon varnar för att detta bara är toppen på ett isberg. Någon annan säger att kriser tar fram det bästa hos oss.

Det är onekligen ett optimistiskt sätt att se på saken. Historien saknar inte exempel på att extrema situationer snarare tar fram det sämsta ur människan.

Hans Holmér var en mycket fåfäng man. Han satt och dinglade med revolver i handen inför pressuppbådet. Att han njöt av uppmärksamheten rådde det ingen tvekan om.

Möjligen är Tegnell likadan. Han tycks i varje fall inte vantrivas i strålkastarljuset.

– Du har klippt dig.

Jag har köat bakom SVT och TV4 som båda har gjort evighetsintervjuer och lovat pressnissen att jag bara har en fråga.

Tegnell skrattar till och skyller på sin fru.

– Det är hon som säger åt mig att gå till frisören.

– Så det handlar inte om att du vill vara fin i tv? undrar jag.

– Nej, jag lovar.

Körsbärsträden har börjat blomma i ett folktomt Kungsträdgården.

På väg hem, i Götgatsbacken, som normalt kryllar av folk, nu är det som att någon släppt en neutronbomb, byggnaderna står kvar, men människorna har försvunnit, stöter jag på Po Tidholm, journalist, debattör, norrlänning.

Han ber mig vara försiktig med jämförelser mellan Holmér och Tegnell. Ett klokt råd.

Spaningsledaren tappade koncepterna fullständigt och krävde att få massarestera kurder på Stockholm stadion. Statsepidemiologen visar inga sådana tendenser. Tvärtom, han gör ett mycket kompetent intryck.

Jag går in på Twitter. En anonym skribent som beskriver sig som ”jurist och politiskt intresserad” vädrar sina misstankar om att makten döljer någonting för folket.

En lavaström av repliker väller fram. Corona är ett biokemiskt vapen, ”världen har blivit manipulerad av korrupt global kult”, myndigheterna mörkar den sanna siffran på antalet döda, en diktator står beredd att ta över...

De värsta tokstollarna i Palme-rummet på Facebook tycks vara på rymmen.