Det här borde nästa kulturbråk i Malmö handla om

Jonatan Unge

Bråka om kultur är ett omtyckt sätt att fördriva tiden för många eftersom känsloargument är mer än välkomna, samt att det inte är så viktigt.

Det senaste kulturbråket i Malmö, tror jag i alla fall, handlar om en elefant. Jag måste erkänna att jag verkligen inte har fingret på Konstmalmös puls.

Elefanten är i brons och därför mer av en staty än en elefant, men den ser ut som en elefant.

Det är den försvunna medlemmen i konstnären Yngve Lundells påstått älskade verk Optimistorkestern som står på Södergatan.

Verket består av fem statyer i rad.

Först kommer en tamburmajor som leder den resterande orkestern bestående av en trumpetare. Sen en man man på bastuba, därefter en som tycks blåsa i en låda och sist en man på trombon. 

Tydligen skulle även en man ridandes på en elefant varit en del av verket men så blev det inte av någon anledning.

Nu, däremot, har man hittat formen till mannen på elefanten, låtit gjuta den och placerat den i Folkets park.

Att den inte sattes längst bak i Optimistorkestern ska ha berott på platsbrist. 

Vad kul tyckte alla så klart.

Eller inte alla. För när det kommer till kultur och speciellt kommunalt finansierad kultur så är det omöjligt att göra något utan att det blir bråk.

Det höjdes röster om att det var synd och skam att Malmö kommun satsade pengar på en redan etablerad konstnär, till och med så etablerad att han var död, istället för att stödja och lyfta fram några av Malmös alla unga nyskapande konstnärer. 

Vilka dessa är nämndes inte men vi får väl förutsätta att dom finns på riktigt.

Ett annat kulturbråk i Malmö är ju vad man ska göra med Zlatanstatyn men det har vi redan avhandlat.

Då jag inte kan dra mig till minnes ett tredje kulturbråk vilket är synd eftersom man måste ha minst tre exempel på något för att kunna skriva en krönika om det så kommer jag istället presentera två förslag för nästa grej att ha ett kulturbråk om.

Förslag nummer 1.

Poeten på hörnet.

På Södra Förstadsgatan ligger en lokal med en stor skylt där det står Poeten på hörnet.

Det påstås att det sker aktiviteter i denna lokal.

Jag har nu levt i denna stad i 10-11 år men jag har aldrig gått förbi Poeten på hörnet och sett det minsta spår av att det skulle pågå någon slags aktivitet.

Har inte ens sett en enda levande varelse i något av fönstren på Poeten på hörnet. Och då ska ni veta att lokalen nästan uteslutande består av fönster.

Det skulle man kunna bråka om tänker jag.

Att man borde satsa pengar på nåt annat, vad som helst, i stället för på den där Poeten på hörnet, som uppenbarligen inte ens är där på hörnet.

Förslag nummer 2.

Någonstans på Nobelvägen har man upplåtit en hel butikslokal till någon galning som ägnar sig åt att bygga en stad av glasspinnar.

Förutom att det är totalt sinnessjukt så går bygget dessutom minst sagt långsamt.

Tycker mig inte ha sett någon större utveckling på flera år.

Det borde man verkligen kunna bråka om så här i Covidtider.

Nu kom jag precis på ett kulturbråk!

Ett riktigt!

Eller mer av ett bråk mellan två kulturpersoner.

Så mycket till bråk var det i och för sig kanske inte men ni får hålla till godo.

En gång skulle satirikern och tecknare Liv Strömquist gå in på Restaurang Möllan men hejdades precis innan hon stiger in av att en hand tar ett stenhårt tag om hennes ankel.

Handen satt på en arm som tillhörde Mikael Wiehe! 

Den kända vissångaren!

Gå och köp en Pigall åt mig väste han med beordrande stämma.

Att han inte själv gick och köpte en Pigall berodde på att han var tvungen att vakta sin konjak. 

Så har jag i alla fall för mig att det var.

Det kan även varit så att han beordrade henne att köpa honom en konjak då han själv var upptagen med att vakta sin Pigall.

Jag är inte helt säkert men att historien innehåller Strömquist, Wiehe, en Pigall och ett glas konjak det vet jag med 100 procents säkerhet.