Mejla

Johanna Frändén

Jag har upptäckt en latent fetisch genom att tvingas ha mask

Publicerad:
Uppdaterad:
Pendlare i Paris döljer ansiktet med munskydd. Frankrike började i måndags åter öppna upp efter två månader av restriktioner.
Foto: TT
Pendlare i Paris döljer ansiktet med munskydd. Frankrike började i måndags åter öppna upp efter två månader av restriktioner.

En första vecka i frihet i Frankrike går mot sitt slut. Efter två månaders confinement – obligatorisk karantän för alla som saknar samhällsviktiga yrken – har Paris själva fysionomi ändrats. Gatorna är fulla med folk som tar omvägar när de möts, handslagen är borta liksom kindpussarna. Och överallt: munskydd.

Det är förstås intressant att det land i Europa som gått i täten för att förbjuda ansiktstäckande plagg – alltid med den officiella motiveringen att man måste kunna identifiera medborgarna – nu gjort munskyddet till högsta prioritet, trots att inga direkta bevis finns för dess effekter på smittspridningen.

 

Den franska regeringens kovändning i frågan har på många håll setts som symbolen för en krackelerande coronahantering. Från att ha avfärdat maskerna som onödiga när det knappt fanns några att tillgå är de, sedan i måndags, obligatoriska i kollektivtrafiken och påbjudna i många affärer och på arbetsplatser. Under rusningstrafiken behöver man både munskydd och två olika intyg, ett från arbetsgivaren, ett från regeringen, för att få ta tunnelbanan i Paris.

På stadens informationsskärmar meddelas att alla invånare har rätt att hämta ut en gratis mask på närliggande apotek. Man behöver bara gå in på kommunens hemsida, boka en tid för uthämtning och leta upp sitt apotek. Jag kollar efter första tillgängliga tidslucka. Den är över två veckor bort.

 

Att bära munskydd är opraktiskt. Det gör det svårt att andas, krångligt att göra sig förstådd och omöjligt att tolka de subtiliteter som fransmännen är bäst i världen på att salta sin kommunikation med.

”Ansiktets upplösande bidrar till sociala störningar och en fragmentisering av samhället. Bakom maskerna förlorar vi vår individualitet, men också en del av överenskommelsen att vi existerar genom att se varandra”, skriver sociologen David Breton, författare till en bok om ansiktets antropologi, i tidningen Le Monde.

Den nyaste parisiska accessoaren har etablerat sig fort: Från måndagens första nyvakna steg i vårsolen, då inte mer än hälften av invånarna i mitt kvarter bar munskydd på gatan, till ett par dagar senare, då vi är så få som låter bli att man får onda blickar från omgivningen. Eller, jag tror att de är onda. Blickarna är ju det enda vi har kvar efter att ha stängt in nunan i en tyg- eller pappersmask, men de är nästan omöjliga att läsa av utan ackompanjemang av resten av ansiktet.

 

Till slut drar jag trots allt på mig mitt medhavda munskydd för att inte väcka anstöt på stan. Och efter en stund upptäcker jag något som skulle kunna vara en latent fetisch. Den anonymiserande effekten av munskyddet är kittlande. Att inte kunna avläsa förbipasserandes sinnestillstånd är lite frustrerande, men att själv slippa bjuda på hela känsloregistret ger en illusion av överlägsenhet, att få hålla sina hemligheter för sig själv.

”Utan ett ansikte att identifiera kan vem som helst göra vad som helst, självförtroendet kommer att stiga rejält. En maskerad individ blir osynlig. En värld utan ansikten blir en värld utan skyldiga, men också utan individer”, skriver Breton vidare.

Efter att ha plankat sista biten på spårvagnen hem samma kväll – utan biljett och utan intyg, men med munskydd – förstår jag exakt vad han menar. Jag, som normalt sett är ganska harig när det kommer till att bryta mot lagen, känner mig plötsligt oövervinnelig. Jag blir lite sugen på att dra en gatsten i fönstret på någon av affärerna i kvarteret. Skrämma ett barn på gatan. Skrika på den slöa kassörskan på matvarubutiken.

Det maskerade tillståndet håller på att ge mig hybris. Det är inte en oangenäm upptäckt.

 

Av: Johanna Frändén

Publicerad: