Vita kloner, rufsiga miljöpartister – vi är alla klichéer

En gång skulle jag följa Hillary Clintons valrörelse i Los Angeles och när jag kom in på kampanjhögkvarteret presenterade jag mig som journalist.

– Jag ser det, sa mannen som tog emot.

Jag var klädd i chinos och safarijacka.

Vi är alla klichéer. Titta bara på de som leder ungdomsförbunden. Ungsvenskarna liknar vita kloner med sina pedantiska, slickade frisyrer som signalerar ordning! vi tolererar inga avvikelser!

En av dem ser med sin stränga blick och kotlettkammade frisyr ut som han med entonig röst ska säga:

Vi kan göra det här på det lätta eller svåra sättet. Vi har metoder för att få dig att tala.

Jämför det med Ung vänster. Där ser killarna i förbundsstyrelsen ut som de har ramlat in efter att ha varit ute och agiterat på något förortstorg i höstblåsten. Nu ska de oväntat fotograferas och drar sina frusna händer genom håret utom en som behåller kepsen på.

Samma sak med killarna i Grön ungdom utom en som behåller kepsen på.

 

En gång skulle jag på konsert med Van Morrison på Münchenbryggeriet. Jag var sen, kom med taxi, visste inte exakt var ingången låg och bad chauffören stanna där det stod några personer.

– Du ska dit bort, sa en man i klungan och pekade mot andra änden av det forna bryggerikomplexet.

– Hur vet du vart jag ska?

– Du ser ut som alla andra som ska på konserten.

Jag var klädd i chinos och manchesterkavaj.

Klichéer uppstår därför att de rymmer ett stort mått av sanning. Därför är det dumt att avfärda klichén som osann ty i viss mån beskriver den verkligheten. Samtidigt är den tecken på lättja och intellektuell oförmåga: bara de genuint korkade tror att klichéer beskriver världen.

Så komplicerat är det att försöka navigera i tillvaron.

 

Den finaste samlingen klichéer som går att uppbringa i Sverige i dag finns på Hitta.se. Där finns underbara beskrivningar av bostadsområden och deras invånare.

Det rika Djursholm: ”Vanliga intressen är … golf, utförsåkning, värdepapper och värdepappersaffärer … segling, andra länders kultur, teater, gympa och workout.”

Den fattiga invandrarförorten Rinkeby: ”Vanliga intressen är hårvård, alternativ hälsovård, astrologi … vidareutbildning/gå på kurser, ungdomskultur, följa populära TV-serier … religionsfrågor.”

För att inte tala om Oderljunga i Perstorps kommun där Sverigedemokraterna är väldigt populära: ”Vanliga intressen är jakt, meka med bilar, motorcyklar, motorsport, sportfiska, snickra/måla … trav och galopp…”

Visst rymmer alla dessa beskrivningar stora skopor verklighet. Men beskrivningen är statistisk vilket gör den generell. Under statistiken, under helikopterperspektivet, finns verkliga människor med drömmar, glädjeämnen, minnen, sorger, ambitioner.

Varje människa är unik.

Även det är en kliché – sann, och inte sann. Dussinmänniskor finns det gott om.

Det enda som är hundraprocentigt sant är att klichén är en sliten, oftast meningslös tanke, en ”språklig uttrycksform som tömts på sin personliga laddning” som Nationalencyklopedin skriver.

 

Den närmaste veckan kommer jag att rapportera från valdistrikt där olika partier hade sitt största stöd i valet. Valdistrikten är klart begränsade och tydliga mikrosamhällen i samhället: småhusområdet i Norsborg där KD har sitt största stöd, gatorna i Borlänge där Socialdemokraterna är som starkast.

Det blir små berättelser bortom de redan fastlagda.

Eller inte.

Jag minns förresten den gången jag skulle besöka en vän i Tensta. Jag gick trapporna upp till centrum där grönsakshandeln pågick som vanligt och där tanter i hucklen vilade på bänkar. Jag var klädd i ljust orange kavaj, chinos och hade välputsade måttsydda skor på fötterna. En man, arab tror jag, kom fram till mig och sa:

– Vem söker du?

Det kan vara en lustig bild av klichémänniskan – jag – som blir ett original när han lämnar sitt vanliga habitat. Men tyvärr är det en illustration av vårt otroligt segregerade land.

 

Läs Peter Kadhammars serie ”Splittrat Sverige” med start i morgon torsdag.

 

Följ ämnen i artikeln